Insändare. Inför krav för riksdagsledamöter

Vill man bli läkare krävs en lång utbildning och legitimation. Vill du bli polis ställs krav på bland annat utbildning, lämplighet och personlig bakgrund. För att arbeta som lärare krävs normalt en relevant utbildning och lärarlegitimation. Vill du bli taxiförare behöver du uppfylla särskilda krav på bland annat körkort, kunskaper och lämplighet.

Vi ställer alltså höga krav på människor som ska behandla våra sjukdomar, undervisa våra barn, upprätthålla lagen eller köra oss säkert genom trafiken. Det är självklart, eftersom deras beslut och handlingar påverkar andra människors liv. Men vilka grundläggande krav ställer vi på dem som ska stifta landets lagar och fatta beslut som påverkar över tio miljoner människor?

En riksdagsledamot behöver inte ha någon särskild akademisk utbildning, genomgå ett allmänt kunskapsprov eller visa upp en viss språknivå genom ett formellt språkprov för att bli vald. Inte heller behöver hen uppvisa ett utdrag ur belastningsregistret eller sakna betalningskrav och betalningsanmärkningar. I praktiken innebär detta att vem som helst som är dömd för till exempel narkotikabrott, har betalningsanmärkningar, inte kan svenska eller inte förstår det politiska etablissemanget kan bli riksdagsledamot. Är inte det märkligt?

Vi kräver utbildning och särskild kompetens av många yrkesgrupper, men när det gäller människorna som beslutar om våra lagar, skatter, vård, skola och säkerhet förlitar vi oss enbart på valbarhet.

Demokratin bygger självklart på folkets rätt att välja sina representanter. Men demokrati borde också innebära ett ansvar att säkerställa att de valda faktiskt kan utföra sitt uppdrag och är kompetenta.

En riksdagsledamot behöver inte kunna allt. Men personen måste kunna svenska tillräckligt väl för att förstå lagförslag, delta i debatter och uttrycka sig tydligt. Ledamoten måste också kunna sätta sig in i komplicerade samhällsfrågor, granska fakta och förstå konsekvenserna av sina beslut. Om en politiker saknar dessa förmågor, på vilka grunder ska vi då förvänta oss att personen kan representera oss på ett ansvarsfullt sätt?

Detta gäller även V-ledamoten Mohamed Ali. Om det finns konkreta belägg för att han språkligt eller ämnesmässigt saknar förmågan att hantera de frågor som ingår i hans uppdrag, är föremål för krav från Kronofogden eller har umgåtts med kriminella vore det rimligt att kunna ifrågasätta hans lämplighet. Kritiken måste naturligtvis bygga på vad han faktiskt kan och gör, inte på hans namn eller bakgrund. Om han inte klarar uppdraget bör han ta ansvar, och väljarna och hans parti bör kunna kräva förändring.

Det handlar inte om att begränsa demokratin, utan om att ta den på allvar. Om vi anser att en läkare måste ha kompetens för att behandla våra kroppar och att en lärare måste kunna undervisa våra barn, varför skulle vi då inte ställa rimliga kompetenskrav på dem som fattar beslut om hela landets framtid?

Vi behöver lagstadgade krav på språklig förmåga, grundläggande samhällskunskap och förståelse för riksdagsuppdraget, samt en god bakgrund och ett hederligt samhällsleverne. Dessa krav bör vara rättvisa, relevanta och lika för alla, utan att bli verktyg för politisk diskriminering.

I slutänden är det väljarna som betalar priset när politiska beslut fattas utan tillräcklig kunskap. Att vara vald är ett förtroende. Att kunna utföra uppdraget borde vara en självklar förutsättning för att förtjäna det.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar