Johannes Klenell: Järvafältet ligger faktiskt inte i yttre rymden

Det här är tredje gången i den här debatten som undertecknad påstås inte ha pratat med någon boende i Husby. Nå, det har jag.

Det var inte speciellt svårt. Järvafältet ligger nämligen inte i yttre rymden.

När jag gjorde det konstaterade en svensk-somalisk kvinna krasst: ”Vad skulle vi annars röstat på? Våra frågor är migrationen, jobben, hyrorna och bidragen. Då finns bara tre partier kvar.”

Att det var stökigt i vallokalerna bekräftas av i stort sett alla. Trycket på vallokalerna i området var mycket högt. En röstmottagare berättade för mig att de frågat varför så många ville rösta: ”Vi vill inte bli utvisade”, var svaret. En kvinna hade sagt att ”det här är nog sista gången jag får rösta i Sverige”.

Det är klart att känslan av att valet faktiskt handlade om liv och död – oaktat eventuella klaner – kan upplevas som både engagerande och pressande.

Det är kanske problemet med att tro att tunnelbanans blå linje går till en galax långt, långt borta. Att man får för sig att människorna där lever efter egna spelregler och inte har uppfattat de senaste fyra årens politiska retorik – trots att de är måltavlan.

Vänsterpolitikern Mohamed Nuur från Järva har efter valet fått polisanmäla ett femtiotal hot – från majoritetssvenskt håll.

Bilden jag fick av att prata med folk är alltså betydligt mer nyanserad än den som framgått i Peter Wennblads ledartext i Svenska Dagbladet (24/9). Precis som myten om de ”hundra eritreanska kvinnor” i Rinkeby som enligt vittnesmål ”klanröstat” på en socialdemokrat. En slagning i personkryssregistret visar att de i så fall gjort det på antingen en pursvensk hbtq-sosse eller en sjuksköterska som kampanjat under parollen ”kryssa in en feminist”.

Vesna Prekopic tycker inte att jag borde tala om människor i Järva, utan hellre med dem. Det har jag gjort. Anledningen till att det inte skrevs ut i texten (9/10) är enkel. Påståendet ”Som man ropar får man svar” gäller trots allt både mig och Wennblad.

Vad jag argumenterade för var hur slarviga sammanblandningar, politiskt spel och rena fördomar konstruerat en berättelse som vid närmare anblick inte riktigt håller ihop.

Detta kan sägas utan att förringa erfarenheterna hos dem som upplevt påtryckningar.