Det är få förunnat att ha en penis som kan styra världsekonomin, och när det bärande organet sviker störtar aktiemarknaden.
En av dessa få privilegierade penisar tillhör Jensen Huang, vd för chiptillverkaren Nvidia och överstepräst i den artificiella intelligensens snabbväxande kyrka.
När hans otrohetsaffär med en kinesisk kvinna, misstänkt för att vara rekryterad av kommunistpartiet, blev offentlig gick 3 300 miljarder kronors börsvärde upp i rök. Det privata är inte bara politiskt, det kan också vara globalekonomiskt.
Den som läst sin Thomas Pynchon känner igen upplägget. I hans andra världskriget-roman ”Gravitationens regnbåge” förebådar en amerikansk löjtnants sexuella erövringar i London tyska raketattacker. Mannen går till sängs med en kvinna och en stund senare jämnar Luftwaffe adressen med marken.
När Nvidias säkerhetsavdelning satsade 40 miljoner kronor på att skydda Huang från yttre hot hade den sämre beredskap för en inre hotbild: hans känsloliv. Av alla faktorer de räknade med missade de den mänskliga.
Det ligger något nästan trösterikt i hur utvecklaren av världens smartaste och mest framtidsdyrkande teknik ändå är sårbar mot det mest ursprungligt däggdjuriska vi har: våra drifter, vårt begär och vår fåfänga.
Varför skulle en alldeles för vacker kvinna inte kunna bli förälskad i honom när resten av världen redan blivit det?
Huangs framgång och genikult har förmodligen redan dragit ett tungt lass i att förvrida hans världsbild. Varför skulle en alldeles för vacker kvinna inte kunna bli förälskad i honom när resten av världen redan blivit det? Att den tekniska utvecklingen är exponentiell spelar ju ingen roll om den biologiska står still.
Det kvittar att AI lärt sig imitera mänskliga saker som att skriva poesi och föra resonemang så länge den manövreras av människor som jobbar med samma känslomässiga verktyg som en hövding på bronsåldern. Hövdingen kunde också bli förförd; smickrad av komplimanger om hans fasta vader kunde han fatta huvudlösa beslut och dra hela stammen med sig i fördärvet. Med den lilla skillnaden att stammen numera omfattar hela den internationella ekonomin.
Spionaget har under tiden genomgått sin egen tekniska revolution. Underrättelsetjänster som brukade använda sig av mikrofilmer och buggar i blomkrukor kör i dag med satellitsystem, cyberintrång, krypterad information.
Ändå är det långt ifrån lika effektivt som gamla hederliga Mata Hari-metoder.
Det är knappt någon skillnad på den honungsfälla som Huang verkar ha utsatts för och de så kallade Romeo-agenter som Stasi anlitade för att uppvakta västtyska kvinnor under kalla kriget. Förhållandena kunde pågå i åratal. Vissa av kvinnorna trodde rentav att de gift sig med männen, men vigseln visade sig vara arrangerad av östtyska säkerhetsapparaten. Kvinnor som i dag är besvikna på mäns dubbelspel på Tinder-marknaden står sig ändå rätt slätt mot den drabbande insikten att ens kärleksliv var byråkratiska ärenden i ett lysrörsbelyst rum i Lichtenberg.
För att parafrasera en annan gammal tysk: historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som tusentals memes på nätet med bilder på djärvt klädda kinesiska kvinnor och bildtexten ”Det sista du ser innan du lättar på exportrestriktioner för avancerade chip”.
Där finns något att hålla fast vid i den svindlande tekniska utvecklingen vars tömmar vi får allt svårare att greppa: en man som känner sig oemotståndlig är ändå rätt lätt att styra.
