Kritik mot planerna på samlokalisering av Stockholmsmuseer

Beskedet var väntat, att ansvariga för Statens museer för världskultur förordar en samlokalisering av de tre Stockholmsmuseerna medan Göteborgsbaserade Världskulturmuseet lämnas ifred. Det är tredje gången gillt.

Ändå blir jag både ledsen och arg. Redovisningen av regeringsuppdraget är ett hastverk, där merparten av analysen bygger på studien från 2021.

”Ett gediget, utförligt och uppdaterat beslutsunderlag är en förutsättning för att ett beslut ska kunna fattas”, hävdade kulturminister Parisa Liljestrand (M) den 23 april, då uppdraget offentliggjordes.

Hur går det ihop med ett slutdatum redan den 1 oktober?

Jag tror att en samlokalisering legat i korten. Helt linje med moderaternas nyliberala kulturpolitik, med bantade anslag och favoriserade sammanslagningar. Senast av Moderna museet, Arkdes och Statens konstråd, trots varningar om bland annat maktkoncentration.

Världskulturmuseerna är ju redan hoptvingade i en illa fungerande myndighetskonstruktion. Men att tränga ihop tre Stockholmsmuseer på en plats är ytterligare en centralisering, där inbördes identiteter kan förloras – men farligt även med tanke på hur Ryssland attackerar Ukrainas kulturarv.

Värst är Etnografiskas trånga magasin, där flera vattenläckor uppstått och förhöjda radonvärden är ett problem

Denna sårbarhet nämns bara kort i redovisningen. Under min läsning infinner sig en känsla av snedvridning, partiskhet. Att det förordade alternativets risker spelas ner, att problemen med Östasiatiskas och Medelhavsmuseets byggnadsminnesförklarade hus i stället överdrivs, medan det positiva med de vackra gamla lokalerna tonas ner.

Däremot framhävs att Etnografiska museet på Gärdet och Världskulturmuseet i Göteborg har ändamålsenliga lokaler. Visst är de byggda som museer men har ändå klara brister. Värst är Etnografiskas trånga magasin, där flera vattenläckor uppstått och förhöjda radonvärden är ett problem.

En rejäl utbyggnad är nödvändig om alla tre museerna ska få plats, där slutnotan nog kan dra iväg till 600-700 miljoner kronor. Lägg till det stress för personalen, stängda lokaler under flera år och än mer föremål magasinerade (i dag visas endast 3 procent av samlingens 485 000 objekt).

Detta påstås vara mer ”resurseffektivt” än vad det kostar att bli kvar i befintliga lokaler.

Min uppfattning är att det nu även ageras i fel ordning. Innan några beslut är fattade har personalneddragningar aviserats, trots att myndigheten åderlåtits på expertis i över ett decennium.

Redovisningen avslutas med en from förhoppning om intäktsjusterad hyra för Etnografiska och Världskulturmuseet, i stället för den förödande marknadshyran. Men om alla inom myndigheten kunde få det så skulle ju ekonomin ljusna betydligt!

Nu står hoppet till att en rödgrön regering är mer intresserad än Tidöregeringen av att värna våra anrika museer.