Läsningens kris: Ett symtom på ett större samhällsproblem

Den senaste depeschen kommer från Borås. Högskolan där meddelar: ”Centrum för läsforskning och läsfrämjande (CLL) är Sveriges första kunskapscentrum på tvärvetenskaplig grund som särskilt fokuserar på frågor relaterade till läsning, läsforskning och läsfrämjande”.

Det har kommit många sådana läsrelaterade initiativ från alla möjliga håll på senare år. Med den i tisdags släppta Pisa-undersökningen konkretiseras katastrofen. Vi har börjat att helt slutat läsa. Och då menar jag vi, för detta är förstås inte uteslutande ett skolproblem. Barn gör som vi gör, inte som vi säger, och när jag rör mig i lokaltrafiken kan jag konstatera att det framför allt är skolbarnens föräldra- och farföräldrageneration som sitter och pular med mobilernas alla recept, gulliga katter och enklare spel som ger omedelbara belöningar i form av tecknad frukt, glittrande stjärnor och annat.

Dithän har den mänskliga civilisationen kommit. Tecknad frukt.

Läsningen har i valspurtens sista dagar kommit att bli den viktigaste mjuka frågan. De svenska politikernas reaktioner är beklämmande förutsägbara, där de applicerar sina paradfrågor med ryggmärgen. Att svenska politiker och andra ledande samhällsfigurer definitivt inte läser böcker demonstrerar de ju gång på gång.

Men hur mycket man än vurmar för läsningen som fundament i de moderna demokratierna, är den bara ett symtom för något större och betydligt svårare att lösa med lovvärda insatser. Somliga av oss har hört ordspråket ”man kan leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka”.

Det är inte bara läsförmågan som haltar i Sverige och övriga Norden. Det är framför allt motivationen.

För det är inte bara läsförmågan som haltar i Sverige och övriga Norden. Det är framför allt motivationen. Att den unga hjärnan är förgiftad av Tiktok och diverse mikrobloggar är självklart. Från skolan hör jag att eleverna inte ens klarar av att hålla koncentrationen uppe under filmer med en speltid längre än femton minuter.

Det är något större i görningen. Signalerna från våra världsledare gör gällande att det inte är lönt att bry sig om någon framtid om man hör till det växande släktet. Den långsamhet och eftertänksamhet som läsningen bland annat stimulerar, och som är väsentlig för att demokratin ska fungera, står inte längre högt i kurs. Enkla svar, affektiva gester, hån, rena lögner, billiga poäng, destruktivt egenintresse och malign narcissism är vad våra ledare och resten av vår omvärld har ersatt eftertanken med. Att få en fjortonåring att läsa en roman utifrån sådana förutsättningar är kanske inte omöjligt, men mycket svårt.