Drygt 50 dagar har gått sedan valet. Två statsministeromröstningar har avverkats. Och Sverige har av allt att döma inte tagit ett enda steg närmare en ny regering.
Vems fel är det?
Det är populärt att skylla på centerpartisterna. De drömmer om en mittenregering och har röda linjer mot Vänsterpartiet. Varför kan de inte bara respektera Nooshi Dadgostars väljare?
Därför att de har egna, så klart. Och de vill inte ha V i regeringen, helst inte ge partiet något inflytande alls.
Och att C:s mittenlösning inte är möjlig beror ju inte på någon form av naturlag, utan på andras röda linjer. L och KD vägrar att samarbeta med en socialdemokratisk statsminister. MP vill inte ha med KD att göra. Varken S eller M vill leka med någon annan om de inte får det finaste jobbet.
Sakpolitiken först? Kompromisser för landets bästa? Nej, svensk politik drivs av en annan logik. Centerpartisterna utmärker sig inte genom sina röda linjer, utan för att de faktiskt är beredda att prata med partier både till höger och vänster.
Det är heller inte avsaknaden av en regering som är mest slående. Läget är knepigt. Svenska folket erbjöds ett färdigt lag – Tidögänget – och tackade nej. En ny regering kräver att något parti böjer på ett ultimativt krav.
Det vore alltså inte konstigt med tuffa nattmanglingar, partiledare som lämnar förhandlingsbordet och smäller i dörren när de går. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att man inte ens tagit sig dit.
Och den som letar efter en ansvarig för detta har svårt att inte fästa blicken på Magdalena Andersson.
Hon gick in i valet som statsministerkandidat. Hon utropade sig till segrare. Nu vill hon inte ta sig an sonderingsuppdrag.
Och det är klart: Nooshi Dadgostar gör det inte lätt för henne. Hon vägrar att diskutera sakpolitik om inte C först säger att hon ska få en ministerpost. Då är det svårt att förhandla fram ett regeringsprogram.
Men då får väl den tilltänkta statsministern bjuda in till samtal. Om bara C och MP kommer får hon ta fram ett program med dem – visa väljarna vad Dadgostar säger nej till.
I stället har Socialdemokraterna gjort till sitt viktigaste krav att M-ledaren ska sondera.
Det är så klart förtroendeskadligt när en politiker springer och gömmer sig undan ansvaret – och enkelt att begripa de fallande siffror för S och Andersson själv som nu syns.
Anders Ygeman, S talesperson i regeringsbildningsfrågor, gav i söndagens Agenda sken av att det inte stämmer att inga steg har tagits mot en ny regering. I själva verket förs massor av samtal på olika nivåer och i olika konstellationer: Tystnaden kring dem indikerar att de är förtroendefulla, påstod han.
För S skull får man hoppas att han talar sanning.
För tiden håller på att rinna ut.
Men är det inte först i den fjärde statsministervoteringen det är på allvar? Först då något av de där ultimativa kraven faller?
Kanske.
V:s kamikazeinställning kräver att S-ledaren växlar upp. Inte att hon gömmer sig.
Men då finns heller ingen tid kvar att smälla i dörrar för att sedan komma tillbaka till förhandlingsbordet för en andra vända. Efter fyra misslyckade statsministeromröstningar väntar ett extra val. Enligt opinionsmätningarna skulle Tidöhögern marschera tillbaka in i Rosenbad.
Det vore sorgligt för alla som vill ha en regering som tar klimatfrågan på allvar och sätter stopp för utvisningspolitiken. Det vore ett gigantiskt misslyckande för S. Och det vore en katastrof för svensk vänster.
Sverige är i dag ett högerlutande land. De rödgröna är i val efter val fast på knappt 43 procent. Det är ett kvartssekel sedan de samlade majoritet. Deras enda tillgång är en socialdemokrati som lyckats framställa sig som världsmästare i regeringsduglighet och som klarat av att bygga allianser också åt höger.
