Hon borde vara van vid det här laget. Genom åren har Lena Jersenius, 77, prisats flera gånger för sitt engagemang i samhällsfrågor och bland annat tagit emot regeringens medalj av statsministern. Ändå låter hon uppriktigt förvånad när DN ringer upp för att prata om att hon nu får ta emot Raoul Wallenbergpriset.
– Jag är helt överväldigad, det är ett så fantastiskt fint pris och erkännande, säger hon på varm småländska.
Lena Jersenius, som i grunden är sjuksköterska och utbildad inom bistånds- och flyktingfrågor, har i snart två decennier rest till Polen med ungdomar, lärare och journalister med ett enda syfte: att sprida kunskap om Förintelsen. Initiativet Hågkomstprojektet finansieras av den svenska regeringen, och på varje resa medföljer en grupp åttonde- eller niondeklassare från runt sex olika skolor. Reaktionerna brukar bli starka när de kliver in i koncentrationslägret Auschwitz, där över en miljon judar dödades under andra världskriget.
– Det är svårt att ta in, även för en vuxen. Det är en känsla av overklighet. I Auschwitz finns även utställningar med starka bilder, och många undrar hur det kunde bli så här. Hur kunde människor göra så mot andra? Det väcker många frågor, också om hur samhället ser ut i dag, säger Lena Jersenius.
På kvällarna samlas gruppen för att prata om vad man har upplevt under dagen.
– Man behöver bearbeta det med samtal och reflektioner. Reaktionerna påverkas ju också av vilka erfarenheter man har med sig från tidigare i livet. Många unga får upp ögonen för orättvisor, medan andra inser hur bra de själva har det. Alla de erfarenheterna är oerhört viktiga för att man ska engagera sig.
Studieresorna till Polen föregås av seminarier på hemmaplan, där eleverna bland annat får lära sig om tyskarnas ockupation och hur det judiska livet såg ut i Europa innan andra världskriget, för att förstå vad som sedan raderades.
– Det är kunskapshöjande, de förstår på ett djupare plan varför man historiskt inte värderat alla människor lika. Man lär av historien för att kunna ställa frågor om samtiden, säger Lena Jersenius.
Tanken är att deltagarna ska dela med sig av sina upplevelser och kunskaper till andra elever. När de kommer hem från Polen väntar seminarier som handlar om samtida fördomsmönster. Bland annat undervisas de i källkritik och hur antisemitism och rasism sprids på sociala medier i dag.
Vad innebär resorna till Polen för dig?
– Det är fantastiskt att få träffa så många unga som är engagerade. Att se hur de tar till sig och vill förbättra miljön runt sig ger mig inspiration till att fortsätta arbeta. Det låter hemskt, för vi åker ju på en resa där vi går på djupet med det värsta som kan hända. Men det är otroligt intressant och roligt att få möta dem i detta.
Blir du hoppfull?
– När man träffar så många unga som vill förändra blir man hoppfull. Men när jag tittar på samhället, på de fördomar och uppdelningar mellan människor som finns, blir jag ledsen, upprörd och deprimerad. Judiska ungdomar blir utsatta dagligen i skolan och på sociala medier, de kan inte bära judiska symboler och blir påhoppade för vad som händer i Israel. Men de bär ju inget ansvar för det, ingen människa ska bli ansatt för vad någon annan gör.
Lena Jersenius berättar att intresset för samhällsfrågor växte fram redan när hon var barn. Hon kommer från Jönköping och som liten hade hon flera väninnor vars mammor bar på ärr och erfarenheter från Auschwitz.
– Det var min första kontakt med ämnet, även om jag naturligtvis inte förstod vad som hade hänt. Jag har alltid velat arbeta för ett jämlikt samhälle, där vi bryr oss om våra medmänniskor. Det är viktigt att förstå att utsatthet och förtryck, oavsett på vilka sätt den tar sig uttryck, påverkar människors liv.
Lena Jersenius har också varit engagerad i Svenska kommittén mot antisemitism, och var med och kämpade mot framväxandet av naziströrelser i Sverige under 80- och 90-talet. På Raoul Wallenbergs dag, den 27 augusti, tar hon emot en miniatyr av den bronsportfölj som står som en del av minnesmärkena utanför FN i New York och utrikesdepartementet i Stockholm. Dessutom får hon en prissumma på 100 000 kronor.
– Jag har en idé om vad jag vill göra med pengarna! I många år har jag känt att Raoul Wallenbergs gärning inte lyfts fram tillräckligt. Jag skulle vilja ta med mig en grupp ungdomar till Budapest, berätta om hans arbete och de människor han räddade som tack vare honom fick fortsätta leva. Så kan ungdomarna sätta sig in i det och berätta vidare för andra.
