Liberalernas taktiska överlevnad – ett parti som lever på andras väljare

Med en lätt twist på ett bibelcitat kan 2026 gå till historien som året när ett dödförklarat parti återuppstod på tredje dagen före valet.

Utan opinionsinstitutens siffror vore Liberalerna hjälplöst förlorade. Sällan har så få haft så många mätningar att tacka för så mycket. Om partiet klarar sig kvar i riksdagen när rösterna räknats färdigt beror det inte på den egna politiken. Dagens Liberalerna är som ett skal – till stor del tömt på egna väljare. Valspurten baseras helt på väljare som föredrar andra partier – men som röstar taktiskt.

Aldrig tidigare har vi sett en partiledare helt oförblommerat erkänna att hon inte klarar att få tillräckligt många att gilla sitt partis politik. Och som utan att blygas ber andra partiers sympatisörer att avhjälpa bristen genom att låna ut sina röster – i utbyte mot att hon lovar att genomföra de andra partiernas politik. ”Vill du ha Ulf Kristersson? Vill du ha Jimmie Åkessons politik? – rösta då på mig!”

Liberalerna reduceras till en taktisk parkeringsplats för andra partiers väljare.

Under senare år har partiets politiska agerande helt tagits över av speltänkande. I valrörelsen 2022 var överlevnadsstrategin att lova väljarna en moderatledd regering – men utan sverigedemokrater. När partiledningen i våras tvärvände och omfamnade Sverigedemokraterna var det inte för att SD förändrats, utan för att återigen anpassa Liberalernas erbjudande till den politiska spelplanen.

Också Jimmie Åkesson har spelat hårt på opinionsmätningarna. Likt en högersidans cirkusdirektör har SD-ledaren försökt domptera väljarna – än svingat sitt spö mot Liberalerna, än svingat det mot Kristdemokraterna. Åkessons svingande är en avancerad operation där han vill hindra SD-sympatisörer från att hjälpa L men samtidigt hoppas driva M och KD-väljare att gå över till Simona Mohamsson. Kalkylen är att Åkesson ska komma ur valet som ohotad ledare för högern.

Det har svängt vilt i väljarundersökningarna – där några visat ett ointagligt försprång för oppositionen har andra indikerat dött lopp. I ett läge varierade institutens siffror för Liberalerna mellan en och fyra procent. Också för andra partier har siffrorna skilt sig åtskilligt. Opinionsinstituten brukar framhålla att de bara ger en ögonblicksbild och inte kan förutsäga valet. Men även ögonblicket tycks vara besynnerligt svårfångat.

Debatten om nyttan med väljarundersökningar har redan börjat och kommer att få mer fart efter valet. Inte bara för att de slagit så olika utan också för att de i årets val så tydligt har kunnat användas som politiska verktyg. Tidvis har siffrorna helt tagit över den politiska debatten om Sveriges framtid.

Valkampanjer har liknats vid ett maratonlopp – skillnaden är att den som vinner omedelbart efter målgången också måste genomföra ett 800-meterslopp, alltså de slitsamma varv som leder till en regeringsbildning.

Om V och MP ökar i valet kan högerns varningar om ”vänstersväng” besannas – Socialdemokraternas regeringsunderlag blir då vänsterlutande. Å andra sidan skulle en Tidöseger ge Sverige en historiskt högertung regering. Aldrig tidigare har Sverige styrts av en koalition som domineras av partier som – likt SD och KD – ideologiskt står till höger om Moderaterna.

Om oppositionen vinner har Magdalena Andersson aviserat att hon tänker kalla till sig alla partier utom SD till samtal om en kommande regering. Anderssons spel går ut på att inför väljarna visa att hon försöker samla landet och att det är motståndarnas ansvar om de tackar nej till inviten. Men det finns också en förhoppning att samtal med Ebba Busch kan tvinga Vänsterpartiet att backa från sina krav på regeringsmedverkan.

Socialdemokraterna har spunnit hårt mot V den senaste veckan – Nooshi Dadgostar har inte en chans att få plats i Magdalena Anderssons regering har det hetat. Magdalena Andersson har sagt att partiet har en ”lång resa kvar” innan det blir regeringsdugligt.

Spinnet vilar på en missuppfattning om hur regeringar bildas.

Det är inte Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson som bestämmer vilka partier som får sitta i regeringen, det är inte heller Centern eller andra mindre partier – utan riksdagen. Riksdagens sammansättning efter valet blir ett matematiskt faktum som ingen regeringsbildare kan prata bort och den som vill bilda regering måste förhålla sig till de majoriteter de kan samla. Så har regeringsbildare gjort hittills och så kommer de att göra den här gången också.

Får man inte den man älskar får man älska den man får, som Anderssons företrädare Göran Persson en gång sade om Vänsterpartiet.