För femton år sedan var jag på reportageresa i Silicon Valley och fick höra något som verkade för knäppt för att vara sant. Peter Thiel, som då satt i styrelsen för Facebook och redan var en av USA:s rikaste personer, vill bygga en helt ny önation. Det skulle bli en ”Waterworld”-liknande skärgård mitt i Stilla havet, där han skulle skapa en etno-nationalistisk fantasivärld, befriad från klåfingriga byråkrater, förmögenhetsskatter, vapenregleringar och annat som måste ha gjort vardagen som miljardär i Kalifornien i början av 2000-talet svår att uthärda.
Det lät som en infantil dröm, men det visade sig faktiskt stämma. Thiel lade miljontals dollar på projektet och flängde personligen runt ute i havet, hundratals mil väster om Kaliforniens kust, i jakt på det perfekta området för önationens bas.
Projektet kollapsade först när Thiel insåg att det inte var särskilt många andra miljardärer som faktiskt ville bo med honom på en ö, isolerade från omvärlden. Men visionen försvann aldrig. I stället för att bygga en ny önation försöker Thiel nu skapa ett slags skärgård av bunkrar runtom i världen, där han ska kunna leva ostörd av problemen som pågår utanför.
Thiel är den person som bäst förkroppsligar en ny, öppet antidemokratisk nationalism där ekonomisk, medial, teknisk och politisk makt kombineras med en kraft som saknar motstycke i modern historia.
Han är i dag öppet fientlig mot demokratin och humanitära värderingar. I en intervju med New York Times kunde han inte ens svara på om det vore något positivt att mänskligheten överlever. I dag är Thiel inte bara en av världens rikaste personer, utan även en av de politiskt mäktigaste, som bryggan mellan Trumps Washington och Silicon Valley.
En rad nya böcker försöker analysera den här världsbilden – tydligast i Naomi Kleins och Astra Taylors ”End times fascism. And the fight for the living world” (som släpps på svenska i höst med titeln ”Undergångsfascismen”, Ordfront förlag). Där visar författarna hur Thiel och dussintals andra miljardärer, de flesta med förmögenheter från Silicon Valley, vill ersätta demokratin med en ny global kleptokrati, som inte ska behöva oroa sig över politiska val, vetenskap, klimatforskning och humanitära åtaganden.
Tonläget sätts i ett inledande stycke om Alex Karp, vd för teknikföretaget Palantir, som också grundades av Thiel. Karp, som nyligen figurerat i svensk media sedan han köpt upp 15 000 hektar mark i Härjedalen och Jämtland, bygger nu mjukvara och AI för bland annat USA:s försvarsindustri och migrationspolisens övervakningssystem, och han säger belåtet att hans företag ”är byggt för dåliga tider, för dåliga tider är bra för oss ekonomiskt”.
Författarna beskriver även Thiels samarbete med miljardären och den dömde sexbrottslingen Jeffrey Epstein inför presidentvalet i USA 2016, då Epstein uppmuntrade Thiel att helhjärtat driva kampanj för Trump. Epstein såg redan då en framtid där sekterism och grupplojalitet återvänder till högern, där globala samarbeten motarbetas och där ”otroliga nya allianser” kan skapas mellan Silicon Valley och nationalistiska antidemokrater.
I dag ser vi hur Thiels handplockade favoritpolitiker JD Vance driver kampanj för att försvaga Europas demokrati, samtidigt som Thiels gamle kollega Elon Musk försöker påverka europeiska valkampanjer för att stärka euroskeptiska och proryska högernationalister.
Extremismen hos dessa män står inte i proportion till det försiktiga bemötandet från politiker och beslutsfattare som fortsätter att göra affärer med dem, som om allt vore som vanligt. Många mediehus tycks inte heller förstå vad som står på spel, eller så låter de sig opportunistiskt svepas med av den nationalistiska samtiden. Den konservative tyske miljardären Alex Springer, som äger ett av Europas största mediehus, med nyhetsmedierna Bild, Die Welt och Politico, nöjde sig inte bara med att nyligen dela ut ett årligt hederspris till Peter Thiel, utan gjorde även en servil intervju med miljardären, som oemotsagd fick rasa mot alla andra nyhetsmedier, som han påstod var ”vänsterfabriker för hat”.
I amerikanska Gil Duráns nya bok ”The nerd reich” får vi fler målande exempel på alliansen mellan tekniksektorns oligarker och öppet demokratifientliga idéer. Han visar att Thiels gamla önation inte var någon distraktion från miljardärens övriga arbete, utan en del av samma vision för en ny framtid där oligarkerna lever en bunkertillvaro.
Ett problem med de här männen är att de ofta uttrycker sig så banalt sadistiskt att folk inte kan tro att de menar allvar. Peter Thiel är en av många Silicon Valley-miljardärer som nu för ett öppet krig mot ”empati”, som han ser som ett larvigt självskadebeteende av den västerländska civilisationen. Att vara ond, säger han, är däremot ”kind of good”.
Det fanns även gott om välvilliga röster som, naivt eller opportunistiskt, ryckte fram för att ursäkta Elon Musks Hitlerhälsningar på Trumps installationsceremoni, för de kunde helt enkelt inte ta in att världens rikaste man kan ha sådana sympatier. De ignorerade att Musk redan ägnat fem år åt att sprida grova antisemitiska konspirationsteorier och samarbeta med högerextremister, som brittiske Tommy Robinson.
Musks nazisthälsningar var varken trollande eller tvetydiga symboler, utan självsäkra krigsdeklarationer mot demokratin och det öppna samhället. Ju längre tid det tar att erkänna det, desto större är risken att vi inte längre kan stoppa utvecklingen.
Inom litteraturen och konsten har många varit bättre på att förstå den antihumanitära kärnan i denna nya världsbild. Det är talande att den hyllade italienaren Giuliano da Empoli, författare till boken om Putins Ryssland (”Trollkarlen i Kreml”, 2022), nu har skrivit en roman om just Peter Thiel. I en intervju berättar författaren att Thiel förstod före de flesta andra att ”tekniken kunde bli ett alternativ till politiken”, det vill säga ersätta demokratin.
Att Sverige nu säljer ut skogar till dessa män och låter myndigheter kontraktera deras företag för säkerhetspolitiska tjänster, i en tid då Washington öppet talar om att försvaga europeisk demokrati, framstår som ett rent självsabotage.
Så, skulle det verkligen ha behövt bli så här?
På Bokmässan i Göteborg träffar jag Jimmy Wales, Wikipedias grundare, och påminns om vad internet kunde ha utvecklas till. När han startade sitt idealistiska, användargenererade uppslagsverk för 25 år sedan varnade skeptiker för att det skulle bli kaos – användarna skulle exploatera plattformens öppenhet för att sprida konspirationsteorier, lögner, hat och ideologiska projekt.
I stället blev det tvärtom: resten av internet blev precis så, men just Wikipedia förblev en oas som manifesterar det vackraste med det tidiga internets löften om nya globala samarbetsformer.
Skillnaden är att Wikipedia är en stiftelse, inte ett vinstdrivande företag. I stället för att som Meta och Google anställa psykologer som optimerar plattformarna för att göra 13-åringar mer beroende, genomförde man en rigorös strategi för att bygga förtroende och skapa tillit, som faktiskt fungerar än i dag.
Wales blev aldrig lika rik som Thiel och Musk, men han verkar må rätt mycket bättre. Han åt inte ketamin till frukost, jag såg ingen frenetisk kallsvett eller blodådror av pulserande vrede i pannan under samtalet, som i varje intervju där Peter Thiel får något som liknar en kritisk fråga. Wales tycktes inte ens behöva tämja några impulser att göra nazisthälsningar.
Taiwans tidigare digitala minister Audrey Tang, som tilldelats Right Livelihood-priset (även kallat det ”alternativa Nobelpriset”) för sitt arbete med digital demokratisering, har pratat om att AI och den tekniska utvecklingen just nu rör sig längs två olika axlar – dels en vertikal axel, där privata företag i USA och Kina tävlar om att bygga allt farligare system, dels en horisontell axel, där myndigheter, civilsamhälle och avhoppade visselblåsare från techjättarna samarbetar för att skapa ansvarsfulla produkter som inte leder till civilisatoriska sammanbrott.
Ska demokratin överleva tror jag att vi måste börja där, med försöken att skapa en helt ny digital offentlighet.
