Michael Winiarski: Folket jublar, men vart är Serbien på väg?

Ytterligare en auktoritär, nationalistisk och prorysk potentat har förlorat makten i sydöstra Europa på ett halvt år. Det finns en del likheter: I april erkände Ungerns premiärminister Viktor Orbán överraskande snabbt att han förlorat mot oppositionens utmanare Péter Magyar efter 16 års styre.

Aleksandar Vučić, som regerat Serbien nästan lika länge, först som premiärminister och därefter som president, var lika rask med att acceptera att han förlorat mot den oppositionella Studentlistan.

Serbien står inför delvis samma utmaningar som Ungern. När Péter Magyar tog över regeringsmakten i Ungern stod han inför uppgiften att demontera Orbáns partikontroll över domstolar och medier. Målet var också att återupprätta relationen med Europa. Regimskiftet betydde att Vladimir Putin och Donald Trump förlorade sin viktigaste bundsförvant inom EU.

Man kan infoga det serbiska valet och tidigare det ungerska i ett internationellt mönster som framträder allt tydligare. I många länder – i år Brasilien, Israel och USA, nästa år Frankrike och Polen – står valet mellan demokrati och en auktoritär högernationalism. Även om gårdagens valresultat i Serbien och Brasilien gläder liberala och progressiva demokratiförkämpar, går det inte att slå fast att de förebådar en ny trend i världspolitiken. I de flesta länder är samhällena delade i två hälfter, vilket gör det omöjligt att förutspå segrare i kommande val.

Mycket åtskiljer också de ungerska och serbiska valsegrarna. Serbien har betydligt djupare historiska band med Ryssland, inte minst genom att båda länderna är östslaviska och övervägande kristet ortodoxa.

Medan Magyar var en obestridlig ledarfigur för en välorganiserad rörelse med ett klart politiskt program har Studentlistan i Serbien förklarat sig vara en ledarlös gräsrotsrörelse, och det är inte helt klart vad rörelsen har för program. Den nya grupp som ska ta makten består främst av akademiker och saknar erfarna, slipade politiker.

Under valkvällen sade Radomir Saicic, en av Studentlistans kandidater, att serberna visat att ”det finns inget hinder som är större än vår vilja” och att ”ingen kraft kan för alltid besegra en nation som har bestämt sig för att ta sitt öde i egna händer”:

– Idag firar vi segern, imorgon bygger vi framtiden.

Men vem ska regera landet? Och i vilken riktning ska det gå? Det finns ingen känd kandidat till posten som premiärminister. När det gäller presidentposten ska ett val hållas senare i höst. Vučić avgick i september för att kandidera till parlamentet, vilket var ett försök att kopiera Putins knep att byta jobb mellan president och premiärminister för att behålla makten. Men det misslyckades för Vučić, främst därför att Serbien till skillnad från Ryssland fortfarande hade demokratiska val.

Och så den viktigaste frågan: Vilken politisk väg ska Serbiens nya ledning ta? Studentlistan har – till skillnad från Magyars Tisza-parti – både EU-vänliga och nationalistiska och proryska medlemmar. Den har ingen klart uttalad hållning när det gäller de svåraste utrikesfrågorna: Rysslands krig i Ukraina, det eventuella EU-medlemskapet och Kosovo. Vad som står klart är att en stark falang inom Studentlistan motsätter sig sanktioner mot Ryssland och ett erkännande av Kosovos självständighet. Det återstår att se om de interna motsättningarna kan övervinnas och vad resultatet då blir.