Myra Åhbeck Öhrman: Det handlar inte om enskilda mäns dåliga omdöme

Som en journalist som granskar extrema miljöer stöter man då och då på berättelser som av olika anledningar inte går att publicera. Oftast för att de inte går att belägga som sanna, ibland för att de utsatta av något skäl inte själva vill att saken offentliggörs.

Det är berättelserna som, mer än några andra, stannar kvar med en långt efter att man vänt bort blicken. De som inte fått ett slut.

Under alla år som jag granskat den svenska ytterhögern har det funnits kvinnor som kontaktat mig för att berätta om hur illa de behandlats – inte för att de ville att jag skulle gå ut med deras historier, utan för att de litade på att jag inte skulle göra det.

Att anförtro sig åt en journalist med uttalad agg mot den rörelse man tillhör är ett enormt risktagande. Att de ändå gjorde det tror jag säger något om den miljö de befann sig i. Det kändes tryggare att lägga sin framtid i händerna på en politisk fiende än att göra sig sårbar inför de egna.

När jag läser Linn Jönssons granskning i DN av Ungsvenskarna tänker jag på en ung tjej som jag brukade uppmana att söka stöd utanför partiet, eftersom jag visste att det var hopplöst att uppmana henne att lämna det. Berättelserna om sexuella trakasserier, ofredanden och våld är förfärliga, men också – för alla som grävt djupare i Sverigedemokraternas partikultur – obehagligt välbekanta.

Redan 2013 skakades partiet av flera uppmärksammade fall. Två av kvinnorna vittnade om trakasserier, och frystes ut eller förlorade uppdrag efter att ha sagt ifrån. De anklagade släpptes sedan tillbaka in i värmen. En intern säkerhetsrapport avfärdade de sex kvinnor som granskats som ”sjuka” och ”jobbiga” säkerhetsrisker med ”omoraliskt leverne”. Rapporten beskrev också hur partiet ville förhindra att polisen blandades in.

År 2017 lämnade riksdagsledamoten Hanna Wigh partiet, med en berättelse om hur hon utsatts för sexuella övergrepp och smutskastats när hon sökte stöd. Den utpekade mannen förnekade anklagelserna, och förundersökningen lades ned.

När Kristina Winberg 2019 uppmärksammade Peter Lundgrens ofredande av en partikamrat blev hon av med sin plats på EU-listan. Lundgren fick sitta kvar, men dömdes för brottet 2021.

Jag skrev tidigare i år rapporten ”Män som hatar kvinnor” för stiftelsen Expo, om hur kvinnohat fungerar som en politiskt organiserande kraft i ytterhögern. I den använder jag filosofen Kate Mannes definition av misogyni: ett system som belönar kvinnor som följer könsordningen, och bestraffar dem som bryter mot den.

Det är så man måste förstå mönstret av attacker mot kvinnor som genom åren har protesterat inom SD. För varje kvinna som ser en annan förlora sin försörjning eller gemenskap, finns en läxa om vad det kan kosta att själv säga ifrån.

Samtidigt argumenterar Ungsvenskarnas ordförande Denice Westerberg för att män och kvinnor bör ha olika roller i samhället, och vill höja statusen för hemmafrun och det traditionella familjeidealet. Kort sagt: män ska försvara nationen, kvinnor föda nästa generation.

Det betyder så klart inte att hon accepterar övergrepp, men retoriken placerar kvinnors självbestämmande i ett ideologiskt sammanhang som inte går att bortförklara som enskilda mäns dåliga omdöme.

För en del av berättelserna jag burit på har DN:s granskning kanske inneburit någon sorts slut. Men så länge partiet finns kvar och dess ideologi inte förändras i grunden, misstänker jag att vi har fler kapitel att vänta.