När äganderätten trumfar miljölagstiftningen vid renoveringar

Att något är reglerat i lag är en sak. Att lagen följs en annan. Det är min nedslående slutsats efter att ha följt två aktuella rättsfall. I början av året skrev jag i DN om två 1950-talsfastigheter, en på Armfeltsgatan och en på Gyllenstiernsgatan, där hyresgästerna efterfrågade så kallad varsam renovering (DN 8/2).

Alla parter var eniga om att det vara dags för stambyte, men hyresgästerna ville, till skillnad från fastighetsägarna, ha kvar de platsbyggda köken från 1950-talet med renoveringsbara skåpluckor av ädelträ, tidstypiska beslag och kryddhyllor.

Efter avslag i hyresnämnden och Svea Hovrätt bestämde sig de boende i de båda fastigheterna för att pröva sina ärenden i Miljöförvaltningen med hjälp av EU:s avfallshierarki, som är en del av miljöbalken och därmed svensk lag. Den anger att avfall i första hand ska förebyggas och först i femte hand hamna på sopberget.

Om man kunde skapa ett prejudikat skulle fastighetsägare vid lägenhetsrenoveringar inte längre få kassera inredning som är funktionsduglig, vilket förstås skulle göra stor skillnad sett till avfall och klimat.

Alltmedan yttrande lades till yttrande steg spänningen. Men det Miljöförvaltningen till slut kom fram till, i båda ärendena, var ett avslag. Detta med motiveringen att ”skyldigheten att vidta avfallsförebyggande åtgärder inte är absolut utan gäller i den utsträckning åtgärderna inte är orimliga. Vid ombyggnationer måste också fastighetsägare tillskrivas ett stort handlingsutrymme att bestämma över sin egendom.”

Här fick alltså äganderätten stå över lagen.

På Armfeltsgatan hade renoveringsbehoven enligt fastighetsägaren blivit så akuta att hyresgästerna var tvungna att ge upp. Men de boende i den Sture Frölén-ritade 1950-talsfastigheten på Gyllenstiernsgatan, som ägs av fackförbundet Vision, överklagade till Länsstyrelsen. Där de fick avslag. Samma sak i Mark- och miljööverdomstolen.

Tre år och fem rättsinstanser senare är de nu evakuerade till ett bostadshus på Sandhamnsplan, där fastighetsägaren Vision just bytt ut alla renoveringsbara gamla fönster och där köken från 1990/2000-talen ironiskt nog är både slitna och opraktiska. Här ska de bo i 1-2 år.

Men än mer anmärkningsvärt är att fackförbundet Vision genom hela processen låtit sin fastighetsförvaltare Novier agera efter den typ av kortsiktig stordrift som går totalt på tvärs mot förbundets egen fastighetsstrategi.

Bygg- och rivningssektorn står för 40 procent av allt avfall i Sverige. Så riskerar det att förbli. Inför riksdagsvalet ställde den ideella föreningen Rivningsraseriet en rak fråga till de åtta partiernas bostadspolitiska talespersoner: ”Vill ni säkerställa att avfallshierarkin får ett mer tvingande genomslag vid renoveringar?”. De fick mestadels svävande ickesvar av typen: ”Det är efterlevnaden som brister, inte själva lagstiftningen.”

Gissningsvis är det fler än jag som frågar sig: Exakt vad krävs för att det ska sluta vara ”rimligt” att riva ut fullt fungerande inredningar? Och vad får den här typen av processer för konsekvenser för medborgarnas tilltro till rättssystemet?