Abbas den yngre har på senare år knuffats allt längre fram i rampljuset av sin far. Han har lett delegationer i internationella fora och fotograferats med världsledare. För de bäst placerade tronföljarna, vicepresident Hussein al-Sheikh, underrättelsechefen Majed Faraj och veteranen Jibril Rajoub, är Yasir Abbas kometkarriär en prövning.
Den ena efter den andra av deras befogenheter tas ifrån dem och ges till Yasir.
Yasir har på sistone börjat skaffa sig reellt inflytande, särskilt över Hares al-Ri’asa, de 3 000 soldaterna i presidentgardet, självstyrets absoluta elitenhet. Också på lokalplanet görs stora ansträngningar för att rycka upp Yasir Abbas image.
Det är ingen lätt sak. Häromåret, under en stor demonstration mot den israeliska ockupationen i El-Bireh, fick han skämtarna emot sig då han mötte upp i lyxiga märkeskläder mitt i tårgasen och villervallan – och hastigt drog sig tillbaka.
Sedan sin upphöjelse försöker Yasir arbeta in en ny, revolutionär, image i folkmedvetandet. Han uppträder numera i gröna militärkläder, vilket renderat honom det ironiska smeknamnet ”Fidel Castro” efter den kubanske ledaren, som oftast klädde sig i olivgrönt.
Yasir är förstås uppkallad efter Fatah-partiets grundare Yassir Arafat (1929–2004), och har på sistone också anammat den legendariske ledarens smeknamn, ”Abu Ammar”, vilket mötts av en skur elaka jämförelser mellan förebilden och kopian.
Yassir Arafat, som grundade Fatah 1959, fick ingenting gratis. Yasir Abbas har fått allt gratis.
Vem skulle kunna undvika att bli miljardär med monopol på all tobaksimport och på statliga försäkringskontrakt? Självstyret har många sådana söner och svågrar i skinande svarta stadsjeepar, mitt i vimlet av fattiga fotgängare. Yasir Abbas egen förklaring är att han lade grunden till sin förmögenhet med fastighetsaffärer under sina år i Kanada, där han är medborgare.
En som börjat i motsatt ände är Tareq al-Natshe, huvudpersonen i den politiska följetong som i månader, mer än någon tv-serie, håller Västbanken på halster. Al-Natshe, 55, började som hjälpreda på en israelisk bensinstation, samtidigt som han studerade teknologi.
Han steg i graderna, blev föreståndare för en egen bensinstation och byggde egenhändigt upp Västbankens största kedja av bensinstationer, al-Huda. När al-Natshes son gifte sig häromåret slaktades 500 får, de 50 000 gästerna åt flera ton sötsaker och arabvärldens stora popstjärnor underhöll. Med på festen var Hussein al-Sheikh, Jibril Rajub och andra av Fatah-partiets toppnamn.
Al-Natshe, som ger till de fattiga och delar ut stipendier till studenter, är en folkkär figur. Men i juli greps han och flera av hans släktingar och medhjälpare under mycket brutala razzior. Hans tillgångar togs i beslag och han förklarades misstänkt för skattefusk och smuggling. Han var skyldig självstyret tre miljarder kronor, enligt myndigheterna.
Vanligt folk vet bättre: Tareq al-Natshe fick skaka galler därför att Yasir Abbas vill ha hans bensinstationer.
Förra veckan, efter att ha betalat en tiondel av beloppet i borgen, släpptes al-Natshe, svårt medtagen och med bruten hälsa.
Hans tillgångar är fortfarande frysta, och allt tyder på att han kommer att mista sitt livsverk. En ekonomisk reporter på en stor palestinsk radiostation säger till DN:
– Yasir Abbas kan inte hux flux ta över al-Natshes bensinstationer. Planen är att nationalisera dem, ”för att sätta stopp för korruption”. Men folk går inte på detta. De förstår. Al-Natshe har för stor makt, och han är vän med Yasirs rivaler. Det är hela förklaringen.
Tareq al-Natshes näre vän är Jibril Rajub, en gång Yassir Arafats säkerhetschef och i dag den ende Fatah-ledare som öppet varnar Mahmoud Abbas för att göra sin son till president utan presidentval. Med al-Natshe och hans miljarder ur leken mister Rajub sin viktigaste sponsor.
Om Mahmoud Abbas går ur tiden innan sonen konsoliderat sin ställning så kommer presidentgardet att spela en nyckelroll i tronföljdsdramat.
Kommer gardet att följa Yasir Abbas? Eller kommer det att dra sig för att konfrontera en kompakt, och alltmer ilsken, folkmening?
