Nathan Shachar: Saharawifolket övergivet – nu också av FN

Redan för ett år sedan tog FN första steget mot ett sidbyte i konflikten, då Säkerhetsrådet, efter påtryckningar från Donald Trump, antog Marockos autonomiplan för Västsahara som grundval för fortsatta förhandlingar. Den tidigare, internationellt accepterade vägen mot en lösning, alltså folkomröstning om självständighet för saharawifolket, övergavs därmed. Bokstaven ”R” i FN-styrkans namn står för det franska ”référendum”, folkomröstning. Under förhandlingarna i veckan om förlängning av mandatet för Minurso (FN:s mission för arrangerandet av en folkomröstning i Västsahara) krävde USA, den marockanska regimens viktigaste partner, att r:et togs bort och att folkomröstningen suddades ut också från styrkans namn – inte bara från verkligheten. Ryssland lade in sitt veto mot namnändringen, varpå USA lade in sitt veto mot förlängningen av Minursos mandat.

Regimen i Marocko kontrollerar redan 80 procent – de enda beboeliga delarna – av den forna spanska kolonin. Västsahariernas väpnade rörelse Polisario, med Algeriet som sin enda aktiva allierade, bedriver en lågintensiv och tämligen resultatlös gerillakampanj mot Marocko. Nu, utan FN-styrkor utmed stilleståndslinjen, blir det långt farligare att utmana Marocko. Med de modernaste vapensystemen från USA, Spanien, Frankrike och Israel, kan Marocko nu frestas till en offensiv öster om ”vallen” mot Polisarios sista ställningar närmast gränsen till Algeriet. Sandvallen skapades av Marocko på 1980-talet och kallas av saharawierna för Jidar al-’Ar, ”skammens mur”.

Västsahara togs över av Marocko hösten 1975 under stor dramatik. Medan Spaniens diktator Francisco Franco låg på sitt yttersta i Madrid skickade kung Hassan II in hundratusentals civila i den spanska kolonin, många av dem förklädda soldater. Den spanska styrkan i området ville bjuda motstånd, men kronprins Juan Carlos, som ledde Spanien i Francos frånvaro, lyckades i samråd med USA avstyra konfrontation. För kronprinsen var det avgörande att leda Spanien mot demokrati efter Francos bortgång, inte att kriga om de tomma öknarna söder om Marocko.

Någon folkomröstning blev aldrig av, trots decennier av diskussioner. Marocko, som placerat hundratusentals bosättare i området, krävde rösträtt för deras räkning – vilket saharawierna förstås motsatte sig. Autonomi i marockansk regi blir i bästa fall något som liknar övriga marockaners lott – alltså ett liv i skuggan av en auktoritär regim. Om deras traditioner och deras språk – en arabiska helt olik övriga nordafrikaners – skulle blomstra under Rabats uppsikt så vore det en sensation.