De två filmskaparna sitter bredvid varandra i en soffa i ett utrymme som är så litet att det hade kunnat vara en husvagn.
– Det är vårt gömställe, säger Yuval Abraham och skrattar.
– Nej då, men det är någon slags lägenhet i London, där vi fortfarande befinner oss, säger Rachel Szor.
De talar hela tiden som en enhet, fyller i varandras meningar och inväntar varandras reaktioner. Intervjun görs på länk eftersom säkerhetssituationen är som den är: svår.
Sedan filmen visades inför stående ovationer på filmfestivalen i Venedig har diskussionen om den rasat, framför allt i Israel. Trots att den inte har visats i landet och att få har sett den, har alla en uppfattning.
– Vi fattade förstås att det skulle bli reaktioner, men det var svårt att föreställa sig hur snabbt det skulle eskalera. Att premiärministern går ut och gör flera uttalanden om filmen och det enorma hatet som strömmar mot oss, säger Yuval Abraham.
Rachel Szor nickar.
– Det är klart att det är tufft med backlashen, men jag tror vår största rädsla var att filmen skulle gå helt obemärkt förbi. Att den skulle ignoreras, precis som alla rapporter från palestinska journalister har gjort. Du vet, vilken israel som helst behöver bara öppna sin telefon för att se vad som sker i Gaza, det finns gott om dokumentation. Det är inte som att det egentligen krävs vittnesmål från israeliska soldater för att förstå.
De hoppas båda två att filmen ska vara ett första steg för att det israeliska samhället ska sluta "leva i förnekelse". Att den rasande debatten ändå ska så frön för att få fler att börja engagera sig i vad som händer.
"Naza" är en dokumentärfilm som bygger på bland annat 24 djupintervjuer med israeliska underrättelseofficerare. De berättar, i skydd av mörkret uppe på ett tak i Tel Aviv, om hur militären avgör vilka hus i Gaza som skulle bombas. "Naza" är ordet för en person som dödas utan att vara det primära målet. Civila, oskyldiga, familjemedlemmar, kvinnor och barn.
– Jag har varit med om att ett hus med över 500 personer i bombas, säger en av soldaterna.
– Det finns kanske 100 rent militära mål i Gaza, men det finns många privata hem. 40 000 militära mål innebär 40 000 hus, säger en annan.
En av soldaterna berättar om hur det israeliska försvaret, IDF, hackar mobiltelefoner och därmed kan lyssna inne i husen. Både före och efter en attack.
– Det var en av sakerna som skrämde mig mest. Man tänker att de här underrättelseofficerarna sitter bakom sina skärmar och inte vet exakt vad det är de ska bomba. Men så berättar han hur han kunde höra en familj inne i ett hus, en bebis, en tv som står på, ett par som bråkar. Man förstår hur mycket de vet innan de bombar, säger Rachel Szor.
Hon vill väldigt gärna åka hem till Israel. Mer än vad Yuval vill, men även han vill åka hem till det israeliska valet i slutet av oktober. I Israel får man bara rösta om man befinner sig i landet.
De hoppas att de oppositionella mitten- och vänsterväljarna som ägnar varje helg åt att demonstrera mot Netanyahu ska se filmen. De sekulära medelsklass-israeler som kommer från samma bakgrund som Abraham och Szor själva.
– Vi vill sätta den här spegeln framför den gruppen och fråga hur de kan fortsätta protestera mot Netanyahu och samtidigt delta i, eller tiga om, massmord på barn. Att sträva efter att bevara Israels demokrati, men inte någon gång under de senaste tre åren protestera mot de övergrepp som mänskliga rättighets-organisationer betecknar som folkmordsliknande agerande, säger Rachel Szor.
– Jag tror att det finns en motsättning i detta och vi vet att det är en tuff debatt, men vi hoppas att det finns människor inom den här gruppen, vår egen grupp, som vaknar. Vi tror på förändring. Alla människor kan förändras, säger Yuval Abraham.
– Vi är inte samma människor som vi var för tio år sedan, säger Rachel Szor.
Läs mer:
Netanyahu vill se medverkande i film inför rätta
Recension: "Naza" är ett skakande dokument om Gazakrigets dödliga cynism
