Per Molander: Vänsterpartiet borde ta efter Sverigedemokraterna

En grundregel inom förhandlingsteorin är att den part som har lättast att leva med att en förhandling strandar också är den som är starkast och kan nå ett bättre resultat. I de nu pågående regeringsförhandlingarna är det C och V som är huvudparter, medan S snarast har rollen av medlare och MP bidar sin tid.

Om förhandlingarna strandar definitivt, blir det extraval. Med största sannolikhet skulle högerblocket vinna detta val och kunna bilda regering på egen hand. Man skulle ju ha ett extremt tungt argument i valrörelsen: de rödgröna partierna har haft chansen att bilda regering och visat sin oförmåga att utnyttja möjligheten. Vem har lättast att leva med det utfallet? V, som befinner sig så långt bort man kan komma från högerblocket i det politiska spektret, eller C, som på viktiga områden som ekonomi och arbetsmarknad är ett högerparti? Frågan är retorisk.

Att mogna som människa innebär bland annat att inse att livet ibland är ett val mellan ett dåligt alternativ och ett som är sämre.

Om de rödgröna partierna tillsammans mot förmodan skulle vinna ett extraval med ungefär samma styrkeförhållanden som i valet nyligen, är man tillbaka till ruta ett. Eftersom Sverige trots allt måste ha en regering, är det sannolikt att C i ett sådant läge skulle gå med på att bilda regering med M, L och KD. SD har ju generöst erbjudit sig att avstå från ministerposter för att göra en sådan lösning möjlig. Det skulle bli en svekdebatt, men C:s partiledning skulle kunna hänvisa till nödvändigheten att lösa regeringsfrågan utan att något av ”ytterlighetspartierna” sitter i regeringen. Svekdebatter brukar dessutom inte ha långvariga effekter på väljarsympatierna, och nästa val skulle ligga flera år bort.

”Det är nu eller aldrig”, heter det från en central källa inom V (DN 9/10). Vad grundar man ett så kategoriskt uttalande på? SD har ju under den gångna mandatperioden stått utanför regeringen och anses nu av sina koalitionspartner ha kvalificerat sig för att sitta med i regeringen. Varför skulle inte V kunna göra en liknande resa?

”Det är i regeringen som den yttersta makten ligger”, har varit ett annat ledord för V. Men under den gångna mandatperioden har ju en central kritik från oppositionen och opinionsbildare ute i samhället varit att SD haft ett orimligt stort inflytande över den förda politiken, trots att man inte har suttit i regeringen. Det går uppenbarligen att utöva ett starkt inflytande på basis av en gemensam plattform, representanter i regeringskansliet och medverkan vid presskonferenser och liknande arrangemang, där politiken presenteras och diskuteras. Varför skulle inte V kunna nå framgång med en sådan lösning?

”Tyvärr finns det fortfarande partier som inte accepterar den parlamentariska verklighet som valresultatet innebär”, skrev V:s partiledare i en kommentar till det senaste misslyckandet. Men precis samma kommentar kan fällas till V:s uppträdande under sonderingarna. Det räcker inte att titta på det senaste valresultatet; man måste också göra en analys av förhandlingsläget och de tänkbara framtida alternativen, som antyds ovan.

Att mogna som människa innebär bland annat att inse att livet ibland är ett val mellan ett dåligt alternativ och ett som är sämre. Det gäller också inom politiken.