Peter Alestig: Fungerar FN:s klimatförhandlingar över huvud taget?

Årets klimatmöte sker i ett historiskt tufft läge. Flera parallella kriser slår mot världen – och mot förhandlingarna, precis när de behövs som mest.

Kris nummer ett: extremvädret.

Vi märker det inte i Sverige, men stora delar av världen befinner sig just nu i ett väderkaos. I Sydostasien har rök från katastrofala bränder i Indonesien svept in över flera länder. I sydvästra USA har extrem nederbörd orsakat störtfloder som slagit sönder infrastruktur och svept med sig bilar och bostäder. I Sydamerika har svåra översvämningar drabbat en rad länder, däribland Panama, Colombia, Peru, Ecuador, Bolivia och El Salvador.

Bakom katastroferna finns en gemensam nämnare: klimatfenomenet El Niño, som förvärrar extremväder över stora delar av världen. Experter har i månader varnat för att vi går mot en av de kraftigaste El Niño-händelserna som uppmätts. Nu är den här – och blottar hur illa rustade våra samhällen är för det klimat vi går in i.

Kris nummer två: energikrisen.

De höga olje- och dieselpriserna skapar redan politiska chockvågor. Huvudorsaken är USA:s och Israels krig mot Iran. Den fulla ekonomiska effekten har ännu inte slagit igenom. Höga gaspriser i kombination med en annalkande vinter är en riskabel kombination för Europa. Även Ukrainas attacker mot rysk oljeinfrastruktur bidrar till att pressa upp dieselpriserna.

Kris nummer tre: matkrisen.

El Niño väntas slå ut stora mängder matproduktion och kasta in ytterligare 49 miljoner människor i akut hungersnöd, enligt FN:s livsmedelsprogram WFP. Samtidigt pressas matpriserna upp av brist på konstgödsel till följd av Irankriget och av stigande energipriser. Risken är att matkrisen i sin tur utlöser fler konflikter och upplopp.

Kris nummer fyra: det globala samarbetet.

Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget. Världens bistånd har kapats när länder styr om resurser till bland annat försvar. Fattiga länder känner sig svikna och rika länder vänder sig mot varandra.

Behovet av globalt samarbete är större än någonsin. Förutsättningarna är sämre än på mycket länge.

Mitt i detta samlas världsledarna i Turkiet för klimatmötet COP31. Värdnationerna Turkiet och Australien har döpt mötet till ett "elektrifierings-COP". Men det borde snarare kallas ett överlevnads-COP. För klimatförhandlingarna – och för alla människor som drabbas av klimatkrisens konsekvenser.

Mötets stora stridsfrågor visar vad som står på spel.

Funkar klimatförhandlingarna över huvud taget?

Allt fler ställer sig frågan, både inom och utanför förhandlingarna. Enligt FN:s miljöprogram UNEP är det numera omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Allt fler kräver reformer. Sverige och EU vill renodla förhandlingarna och återgå till grunderna: att faktiskt få ner utsläppen.

Hur ska vi få bort det fossila?

I decennier har progressiva länder försökt få till en överenskommelse om att fasa ut fossila bränslen. Men oljeländer som Saudiarabien fortsätter att blockera. USA, världens största oljeproducent, deltar inte ens längre i Parisavtalets klimatsamarbete efter Trumps beslut att lämna avtalet.

I frustration över fossilnationernas motstånd startade en grupp mer ambitiösa länder förra året en separat process i Brasilien för att driva på utfasningen. Där kan framsteg ske. Men räkna inte med några skarpa utfästelser i de ordinarie förhandlingarna.

Hur ska människor räddas från katastroferna?

Länder som redan drabbats hårt av klimatkrisen kommer till Turkiet med förnyad ilska och krav på ersättning. Nepal, som nyligen drabbades av en katastrofal störtflod, blir först i historien med att få ersättning från en ny FN-fond för klimatrelaterade skador och förluster.

Räkna med ökade krav på pengar till den fonden och till andra klimatfonder som ska hjälpa fattiga och sårbara länder att skydda sig mot klimatförändringarna.

Så vad är ljuspunkten?

Trots nya fossilrekord och ett missat 1,5-gradersmål är läget betydligt bättre än när Parisavtalet slöts. Då pekade prognoserna mot 3–4 graders uppvärmning. Nu ligger prognosen på omkring 2,8 grader, enligt UNEP. En viktig förklaring är den snabba utvecklingen inom förnybar energi, som kanske inte har fått bort det fossila men åtminstone bromsat dess tillväxttakt.

Vi går fortfarande mot en katastrof. Men det går bevisligen att styra om kursen – om världens länder bara vill.