Jag hade en lycklig barndom. Jag var älskad och hade allt ett barn kunde önska sig. Trots detta växte jag upp i en värld av tystnader; saker som min bror och jag bara var vagt medvetna om.
Det var det förflutnas tystnad som präglade vår familj. Först senare fick jag reda på detaljerna. Psykoanalytikerna Maria Torok och Nicolas Abraham fångade vilken inverkan tystnaden kan ha med de ord som inleder min bok ”Vägen till Nürnberg”:
Vad som förföljer oss är inte de döda, utan de tomrum som andras hemligheter lämnar inom oss.
De andras hemligheter var grymma händelser som ingen behöver påminnas om. Vår tystnad var en tysk tystnad, född ur de fasor som drabbade mina morföräldrar och min mor. Följden blev att det inte fanns något tyskt i huset. Ingen diskmaskin eller musik, ingen bil, inga böcker, inget alls. Eller nåja, inte helt och hållet ingenting: på något sätt smög sig tysk – eller snarare österrikisk – mat över tröskeln. Jag är fortfarande mycket förtjust i schnitzel och strudel.
Med åren förändrades saker och ting för mig. På universitetet träffade jag en tysk lektor, som egentligen var österrikare. En underbar man, inget monster, och vi blev vänner. Som föreläsare undervisade jag bland annat fantastiska unga, tyska studenter. Inte heller hos dem fanns något monstruöst. Vi pratade om det förflutna på ett öppet och uppriktigt sätt.
Flera av mina tyska goda vänner sitter i publiken i dag. En skådespelare. En museichef. En advokat som är född i Öst. Och sonen till en advokat som dömdes och hängdes i Nürnberg för mord på fyra miljoner människor, däribland åttio av mina familjemedlemmar. Niklas Frank har lagt tystnaden bakom sig och tagit itu med sin fars förbrytelser, sin familjs historia, sitt lands historia. Han är min vän. Att han finns med oss här här i dag säger mer än ord någonsin skulle kunna göra.
Mitt akademiska arbete och arbetet som advokat präglas av oberoende och integritet, samt en rättvis bedömning av fakta, vartåt de än leder. En advokat kan inte utan vidare ta någons parti: man har att företräda både sådana man gillar och sådana man inte gillar, vars värderingar man kan dela eller avsky. Och man anklagas inte för att agera mot sin egen nations intressen, eller mot någon grupp man själv anses företräda. Men att vara advokat och akademiker betyder inte att jag saknar åsikter. Jag har åsikter, och jag skall återkomma till dem.
Det ena ledde till det andra. Ett öppet sinne gjorde det tyska till en del av mitt liv. En diskmaskin här, en bil där, en fotbollsspelare – Kai Havertz är anfallare i min klubb Arsenal – därefter musik, tysk expressionistisk konst och böcker.
Somliga verk har haft stort inflytande på mig, till exempel Sebastian Haffners ”En tysk mans historia”, som jag nyligen skrev förordet till för en engelsk nyutgåva. Som domarkandidat till Berlins högsta domstol i mars 1933 kunde han bevittna hur Tysklands skyddsvallar rasade samman, ett ögonblickligt slut för konstitutionalism, rättssäkerhet och en stor skara domstolsjurister som förstördes av nationalistiska och personliga ambitioner, korruption och personkult. I takt med det preussiska rättssystemets kollaps, upphörde också individers och gruppers rättigheter. Det traditionella rättssamhället ”försvann över en natt”.
Låter det bekant? Jag vill uttrycka min fulla respekt för de advokater och domare i USA och på andra håll som står fast och agerar självständigt trots angreppen. Sebastian Haffner påminner oss om vad vi är kapabla att göra, och hur lätt det kan vara. Det finns ingen bättre skildring. Kapitel 30 i ”En tysk mans historia” borde vara obligatorisk läsning i skolan.
Åren gick. Jag skrev akademiska luntor och arbetade som advokat i internationella domstolar, i mål om miljö, gränser, krig och brott mot internationella rättigheter.
Så blev jag inbjuden till Lviv i Ukraina för att hålla föredrag om de av mina fall som handlat om folkrätt. Under det österrikisk-ungerska imperiet hette staden Lviv Lemberg, och där föddes Leon Buchholz 1904. När ryssarna invaderade 1914 flydde han till Wien. År 1938 fråntogs han sitt medborgarskap och utvisades. Han hamnade i Paris och blev min franske morfar. Jag åkte till Lviv för föreläsningen, men framför allt för att hitta hans födelsehus. Det handlade om minne och identitet: om att ta reda på vem han var, för att få reda på vem jag själv är.
Inför resan fick jag av min mor två väskor fyllda med andras drabbande hemligheter. Jag var femtio år. Jag hade aldrig sett födelseattesterna, passen med inpräglade hakkors, utvisningsbesluten och de andra dokumenten som fyllde luckorna i vår familjehistoria.
Jag hittade Leons hus. Och jag höll mitt föredrag, om ursprunget till begreppen brott mot mänskligheten och folkmord – nationalsocialismens frukter, kan man säga. Otroligt nog visade det sig att dessa begrepps ursprung kom från just Lviv, från två män som en gång studerade där.
Trots de fasor som skulle komma kröp Hersch Lauterpacht och Raphaël Lemkin inte ihop i ett hörn och grät. De tänkte ut idéer och skrev böcker – Lauterpacht om brott mot mänskligheten och individer, Lemkin om folkmord och grupper. I Nürnberg kom deras idéer att bli internationell rätt, vilket jag berättar om i boken ”Vägen till Nürnberg”. Förra månaden återvände jag till Lviv, där borgmästaren avtäckte en minnesplakett på den byggnad där de två en gång i tiden hade studerat straffrätt. Ukrainas folk försvarar Nürnbergprinciperna. De behöver vårt stöd och vår solidaritet, och det ska de få. Deras kamp är vår.
I Lviv fick jag en författarröst, en röst som handlar både om individen och om gruppen, som berör frågor om identitet, minne och tystnad. Det finns inget originellt i det. Laurent Naouri sjöng ”Erbarme dich” ur Bachs Matteuspassionen. Arian är en bön om nåd och den följer på Petrus förnekande av sanningen – ”Ich kenne des Menschen nicht” – och hans moraliska sammanbrott när han förstår vad han gjort – ”[Er] weinete bitterlich”.
Passionen binder samman två gestalter i ”Vägen till Nürnberg”. I Cambridge kämpade Hersch Lauterpacht med att skriva slutpläderingen för Nürnbergrättegångarna. ”Jag hittar tröst i de ’rörande tonerna’ i Matteuspassionen,” berättade han för sin son Eli, som senare blev min lärare.
Samtidigt, i en cell i Nürnberg, berättar nazisten Hans Frank för en besökare att det som hjälper honom att klara sig igenom rättegången är ”att föreställa mig att jag lyssnar på Matteuspassionen”.
Så besynnerligt: en åtalad och hans åklagare, på motsatta sidor av rättssalen, som finner tröst i en gemensam musikalisk rymd. Lauterpacht förstod Bachs verk, Frank gjorde det inte. Det återspeglar en pietistisk föreställning, som tonar ned prästens roll som officiant i församlingen och i stället understryker individens överhöghet.
Denna idé präglade Lauterpachts och Lemkins respektive syn på lagen – individen eller gruppen? Skillnaden kvarstår än i dag. Den präglar dagens konflikter och den strävan som detta pris är tillägnat. Freden.
Freden kräver rättvisa. Rättvisan kräver regler. Regler kräver lagar. Och lagar är universella, inte selektiva. Det är detta vi kallar rättsstatsprincipen.
Men lagen fungerar inte i ett vakuum. Det har jag lärt mig. Författarna och litteraturen spelar en roll genom att de kan ta oss till platser dit advokater och domare inte vågar gå. Som Haffner påpekade: när lagarna försvann, så försvann också ”böckernas och diskussionsgruppernas värld”.
Om detta handlar bland annat min senaste bok, ”Londres 38”, om Augusto Pinochet och hans era. De chilenska domstolarna brydde sig inte om att ta itu med brotten, så författarna fick bryta tystnaden. Pablo Neruda gjorde förutsägelsen, sedan berättade Bruce Chatwin, Pedro Lemebel och Roberto Bolaño.
Det är likadant i dag, när nationalismen och populismen göder rasism, antisemitism, islamofobi och annat. Gränser kränks, civila angrips, brott begås, våld och straffrihet löper amok.
Även naturen står under hot. Sommarens klimatkris har bekräftat det. I april nästa år ger jag ut min nya bok ”The fifth crime”, som är en vädjan om att lägga ytterligare ett internationellt brott till de fyra som formulerats för att skydda oss människor. Också de som förstör naturen bör ställas inför internationell rättvisa. I författare som Rachel Carsons och Christopher Stones efterföljd kallas brottet ekocid.
Som om beroende av fossila bränslen och förstörelsen av den natur som försörjer oss inte vore nog, har vi dessutom bestämt oss för att skaffa ett nytt beroende: teknik och artificiell intelligens som hotar att förgöra oss.
Det mänskliga tillståndet skulle vara omöjligt att fantisera fram, där vi står klämda mellan anständighet och förstörelse. Hur skulle man ens börja? Läs inledningen till Eric Vuillards roman ”Dagordningen” – där en samling industritoppar 1933 kommer överens med herr Hitler – och betrakta sedan samlingen av ledande teknikmagnater vid installationen av USA:s 47:e president, som slöt en egen överenskommelse.
Ärelystnad, girighet, narcissism, bräckliga manliga egon. Plus ça change, plus c’est la même chose. Vi lunkar på i samma gamla hjulspår.
Vad kan vi göra åt detta?
Varje gemenskap har regler och det internationella samfundet är inget undantag. Det kallas för folkrätt, och har existerat i århundraden. De flesta av dessa regler fungerar fint. De riskerar inte att försvinna, även om somliga bryts grovt.
Det är dags att stå upp för dem, inte tiga still. Det är dags att se sanningen i vitögat, att värna våra principer och bygga vidare på dem. Det är dags att göra motstånd och inte förtvivla, för rättsstatsprincipen är ett arbete på lång sikt. Lärdomen kan vi dra av Lauterpacht och Lemkin. När fienden griper dig om halsen – som Spencer Tracy uttryckte det i filmen ”Dom i Nürnberg” – är det tid att försvara dina principer.
Och dessa principer omfattar det juridiska språket.
För några år sedan företrädde jag ett av delmålen som Gambia väckt vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag, där man anklagade Myanmar för folkmord på rohingyafolket. Det var inte mycket jag höll med min motpart om, en Nobelpristagare, i rätten den dagen, men en mening var minnesvärd: ”Internationell rätt kan mycket väl vara vårt enda globala värdesystem”, sa Aung San Suu Kyi till domarna.
Hon hade rätt. Jag är inte naiv: den internationella rätten är varken perfekt, helt och hållet verkningsfull eller immun mot rå maktutövning. Men en värld utan regler är bara oförnuftig. Och reglerna gäller inte bara för de andra, för våra fiender. De är universella. De gäller i lika grad för oss och våra vänner.
Detta tar mig åter till Tyskland, som mer än något annat land har tagit itu med brotten från sitt förflutna och som har format mig till den jag är. Men där hänger ändå en tung börda av ansvar, likt den albatross som hängde runt halsen på den gamle sjömannen i Samuel Taylor Coleridges minnesvärda dikt.
Hamas-attackerna den 7 oktober 2023 var fasansfulla. De påminde om de pogromer mot judar som fick Rafael Lemkin att mynta begreppet folkmord. Den dagen blev jag djupt chockad, men jag fruktade också vad som skulle följa. Tillsammans med andra brittiska, judiska jurister skrev jag en krönika för Financial Times.
Vi framförde tre argument.
För det första: Hamas attacker på israelisk mark var en grov kränkning av grundläggande värderingar inom den internationella rätten.
För det andra: Israel hade rätt att agera i självförsvar, precis som vilken stat som helst.
Och för det tredje: rätten till självförsvar var inte obegränsad utan måste utövas inom ramen för internationell rätt.
Jag står fast vid dessa punkter och beklagar att våra farhågor besannades. Internationella brott begicks på Israels territorium den 7 oktober och därefter på Palestinas territorium, i Gaza och på Västbanken.
Hur dessa brott ska betecknas är omtvistat. Rafael Lemkin skulle antagligen ha kallat båda för folkmord, men hans definition satte en lägre tröskel än den som senare antogs i 1948 års konvention om folkmord. Internationella brottmålsdomstolen har åtalat ledare på båda sidor för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men inte – åtminstone inte så här långt – för folkmord.
Sydafrika har väckt talan vid Internationella domstolen, som är en annan domstol i Haag. Man hävdar att Israel har begått folkmord i Gaza. Nästa månad skall den domstolen avkunna sin dom i målet Gambia mot Myanmar. Tolkningen och tillämpningen av 1948 års konvention kommer då att avgöra om Sydafrika vinner eller förlorar.
Hur än domarna faller är jag rädd att debatten om benämningar är en meningslös distraktion. Det finns ingen hierarki som skiljer de olika internationella brotten. Att döda som ett krigsbrott eller som ett brott mot mänskligheten är inte mindre allvarligt än ett folkmord. De är fruktansvärda förbrytelser oavsett.
Brotten kräver ansvarsskyldighet och måste erkännas som just brott. Och de som påtalar brotten – oavsett hur de benämner dem – bör inte tystas, uteslutas eller straffas för att de utövar sin yttrandefrihet. Författare och journalister, sångare och poeter, filmskapare och andra, måste kunna berätta sina historier. Att tysta ner brotten är oanständigt. Att tysta ner dem som försöker påtala brotten är oanständigt.
Tyskland har pekat ut och agerat mot många fasor, från yazidierna till uigurerna, från Syrien till Iran, från Myanmar till Sudan. Men när det gäller Israel, Gaza och Västbanken har den tyska tystnaden varit öronbedövande. Inskränkningarna i debatten är i sammanhanget oroande. Det gäller i än högre grad efter Internationella domstolens tydliga, rådgivande yttrande från 2024 om palestiniernas rätt till självbestämmande.
Storbritannien, Kanada, Frankrike och andra länder har sedan dess erkänt en palestinsk stat. I dagarna har de infört sanktioner. Den brittiske utrikesministern har betecknat agerandet i de ockuperade områdena som etnisk rensning.
I Tyskland är man väl bekant med etnisk rensning och dess innebörd. Så varför denna tystnad?
Litteraturen hjälper oss att förstå varför det kan vara svårt att tala sanning. I boken ”Råttlinjen” skrev jag om sonen till en nazistisk guvernör som erkänner sin fars inblandning i massmord, men som inte klarar av att kalla honom brottsling. I skarp kontrast till detta har guvernörens barnbarn hittat styrkan att säga som det är och låta fakta tala. Det är mod.
Jag förstår att en talares identitet och bakgrund är relevant. Jag är också medveten om att somliga tyska ledare har börjat uttrycka sig skarpare i kritiken mot Israels agerande. Det är rätt, om än så trevande och begränsat. Det är inte antisemitiskt. Det är inte ”anti-Israel”. Det är sanningen.
Böckerna är en sorts litterär kamp mot tystnaden. Familjens tystnad. Min egen och andras.
Och ett sant, icke-rasistiskt ”statsintresse” för Tyskland, åttio år efter Nürnberg, måste väl ändå vara att bryta tystnaden kring internationella brott, var de än begås och vem det än är som begår dem. Även om de begås av vänner, ja särskilt när de begås av vänner. Detta inbegriper brott som kan begås av en stat.
