Sverige rustar polisen. Fler ska utbildas, fler ska anställas och fler verktyg ska användas mot den grova och organiserade brottsligheten. Det är nödvändigt. Men en avgörande fråga behandlas fortfarande som om den vore sekundär: polisers mentala hälsa.
Poliser möter det som många andra människor skyddas från. De hanterar våld, dödsfall, självmord, sexualbrott, barn som far illa, gängskjutningar och hot mot det demokratiska samhället. De tar snabba och rättssäkra beslut under press och agerar mot personer som kan vara våldsamma, desperata eller beväpnade.
Det sker i ett läge där brottsligheten blivit grövre, mer organiserad och mer gränsöverskridande, samtidigt som det säkerhetspolitiska läget försämrats. Terrorhot, hybridpåverkan, cyberangrepp, desinformation och kriser i vår omvärld påverkar också polisens uppdrag. Poliser är brottsbekämpare, trygghetsskapare och en central del av Sveriges civila beredskap. Det kräver juridisk kompetens, taktisk skicklighet och fysisk förmåga.
Men framför allt krävs mental uthållighet i ett yrke som nästan börjar framstå som omöjligt att klara av. Inte för att poliser saknar vilja eller kompetens, utan för att kraven på individen växer snabbare än polisorganisationens förmåga att skapa hållbara villkor. När politiken, allmänheten och medierna kräver snabba resultat hamnar trycket ofta längst ut i organisationen – på den enskilda polisen.
Forskning visar att polisyrket är förenat med förhöjd risk för stressrelaterad ohälsa, sömnproblem, depression, ångest, posttraumatiska symtom, utbrändhet och suicidproblematik. Ohälsan uppstår inte bara ur enskilda händelser. Forskningen visar att organisatoriska faktorer som hög arbetsbelastning, bristande återhämtning, skiftarbete, otillräckligt stöd, tystnadskultur och svagt ledarskap också påverkar hur poliser mår och presterar. Mental styrka – eller tillfälliga brister i den – får därför aldrig betraktas som ett privat problem.
Därför är det positivt att Polismyndigheten nu utvecklar krisstödet. Det akuta omhändertagandet fungerar ofta väl, med sådant som snabbt insatta avlastningssamtal, ledighet eller ändrade arbetstider. Däremot brister det förebyggande och långsiktiga stödet.
Det saknas ett systematiskt arbete för att värna den mentala motståndskraften, och endast vissa grupper, exempelvis de som utreder sexualbrott mot barn, ska uttryckligen få regelbunden handledning för att kunna tömma den mentala ryggsäck som hela tiden fylls på. Att inte fler får den typen av stöd är allvarligt med tanke på att en polis kan uppleva hundratals traumatiska händelser under ett arbetsliv, och ingen kan förutse när den mentala bördan leder till ohälsa, posttraumatisk stress och i värsta fall suicid.
Att inte fler får den typen av stöd är allvarligt med tanke på att en polis kan uppleva hundratals traumatiska händelser under ett arbetsliv
Ska Polismyndigheten lyckas med sina ambitioner om förbättringar krävs stöd från politiken:
● Inför ett nationellt resiliensprogram för polisers mentala hälsa. För att säkra ett stöd som är så självklart att det aldrig kopplas till rädsla för stigmatisering eller ett ifrågasättande av yrkesrollen vill vi se ett nationellt, forskningsbaserat stödprogram för poliser. Det ska vara politiskt finansierat som en permanent del av kärnverksamheten. Programmet ska tillhandahålla regelbundet och konfidentiellt stöd för mental hälsa: strukturerade hälsosamtal, snabb tillgång till psykologiskt stöd och tydliga vägar till hjälp.
● Stärk grundutbildningen och kunskapsutvecklingen. Polisförbundet har länge krävt ett politiskt beslut om en förlängd grundutbildning till polis för att rusta framtidens poliser för yrkets ständigt ökande utmaningar. Till dessa hör att ge poliser bättre mentala och professionella verktyg för ett hållbart yrkesliv. Poliser har en utsatt, samhällsviktig roll och arbetar i komplexa, känslomässigt och etiskt svåra situationer där de ska leverera säkert och rättssäkert. För att klara det över tid behöver vi rusta individerna bättre så att de mår bättre och vill stanna i yrket i en tid när erfarna poliser behövs mer än någonsin.
● Ge cheferna rätt förutsättningar. Polismyndigheten har i arbetet med krisstödet särskilt noterat vikten av att fånga upp människor i tid. Här är ledarskapet absolut avgörande för om psykisk belastning uppmärksammas – eller tystas ned. Chefer behöver kunna upptäcka tidiga varningssignaler, skapa en kultur där det är legitimt att söka stöd och organisera arbetet så att återhämtning blir möjlig. För det krävs utbildning i stress, trauma och resiliens, samt chefsstöd och mer tid för medarbetarna i den operativa verksamheten. Men det krävs också politiska tillväxtbeslut som gör allt detta möjligt – dagens polisbrist sätter käppar i hjulen för hårt belastade chefer.
Polisen är en del av Sveriges demokratiska motståndskraft. När kriser inträffar, när våldet eskalerar eller när samhället utsätts för påverkan, då förväntas polisen stå längst fram. Då duger det inte att bara räkna antalet poliser. Ska poliskåren kunna växa hållbart och långsiktigt krävs poliser som är lojala mot uppdraget – och ett samhälle som står bakom sina poliser genom att ge dem de förutsättningar som krävs för att orka bära den tunga uppgiften.
Med ett nationellt program för polisers mentala hälsa kan Polismyndigheten bättre ta hand om dem som är satta att hjälpa och skydda andra. Det individuella lidandet kan minska och med det stärks poliskårens förmåga att bygga långsiktig trygghet och säkerhet för oss alla.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Katharina von Sydow, Polisförbundets ordförande: ”Trots miljardsatsningar – därför levererar inte Polisen”
