Georgi Gospodinovs roman "Vemodets fysik" börjar med en hjärtskärande scen. Året är 1925 och berättarens farfar, då en pojke, är på marknad. En trollkarl låser hans mun så han bara kan råma ett svagt muuu. Han blir skräckslagen. På samma marknad förevisas en pojke med tjurhuvud, en av alla dessa missbildade som förr visades upp för betalande publik. Pojkens ägare tvingar honom att dricka ur en spann och hälsa åskådarna med ett plågat muuu.
En utsatt pojke i en värld full av grymma eller bara tanklösa vuxna. Som Minotaurus, tänker berättaren och återger historien om Kung Minos hustru Pasifae som fick barn med en tjur. Den lille Minotaurus spärrades in i en labyrint på Kreta. I myten är han ett monster, i verkligheten, det vill säga i Gospodinovs berättelse, är han ett offer, ett barn som utan egen förskyllan blir undangömt och inspärrat under jord. Så som berättaren själv bodde i en källarlägenhet i Sofia i Bulgarien, eller som hans farfar tvingades gömma sig efter andra världskriget när säkerhetspolisen letade efter desertörer.
Källare och labyrinter med undanstoppade minnen och hemliga arkiv är det gott om i denna roman som själv viker av än hit än dit och följer spår och infall längs labyrintiska vägar. Berättaren, som är lik författaren, återger barndomsminnen, familjeanekdoter, läsefrukter och inte minst minnen från socialisttiden. Det är oftast komiskt och vemodigt på samma gång, som när han jämför de tidskapslar skolbarnen i Bulgarien grävde ner på 1970-talet med dem som grävdes ner inför världsutställningen i New York 1938. De bulgariska barnen föreställde sig att kommunismen segrat på jorden och nu exporterades av astronauter till andra planeter. Den amerikanska tidskapseln blev föråldrad redan 1945 och ersattes med en som innehöll ritningar till atombomben.
Det är något gripande över försöken att bevara samtiden för framtiden, men också befängt, eller bara värt den "patologiska empati" berättaren säger sig lida av. Och frågan är om inte den medkänslan är en yrkessjukdom just författare lider av, i likhet med den historiska melankoli som drabbar berättaren när han betraktar de stora katedralerna i små normandiska byar som en gång varit betydelsefulla städer.
Alla försök att återvända till ett bättre förflutet är dömda att misslyckas
Låter allt detta rörigt? Det är snarare associativt i ett slags framåtrörelse som leder bakåt, ner i historiens källarvalv: den ena berättelsen föder den andra och de flesta av dem avslöjar att historien nästan alltid är en farlig plats, full av död och förintelse. Och alla försök att återvända till ett bättre förflutet är dömda att misslyckas: den värld man drömmer sig tillbaka till har aldrig funnits
I den nyss avslutade svenska valrörelsen fanns ett parti som ville göra Sverige till Sverige igen, men vilket Sverige? Och för vem? Och är Sverige alltså inte längre Sverige? Gospodinov skulle nog ha dragit en parallell till "ostalgin", den längtan tillbaka till "det gamla Östeuropa" som bara vill ha tillbaka delar av det som en gång fanns, men inte utreseförbuden, inte övervakningen. Dessutom vill man ju ha kvar sin smartphone och annat som inte fanns förr.
I Gospodinovs mycket uppmärksammade roman "Tidstillflykt" (på svenska 2024) inreder en viss Gaustin en klinik för dementa där varje detalj återskapar ett förflutet där patienternas minnen kan väckas till liv, men alla detaljer har inte god effekt, det gäller att göra rätt urval, kalla det gärna historieförfalskning. Gaustin uppträder även i "Vemodets fysik". Som en lätt maskerad version av författaren själv kan han hitta på alla möjliga utvikningar och skapa sina egna regler för hur en roman ska vara – och "den är ingen arier".
Gaustin är således full av fantastiska projekt med målet att hitta och arkivera historier och minnen som till skillnad från säkerhetspolisens arkiv rymmer liv och erfarenheter värda att återknyta till. Medan berättaren grubblar över en skilsmässa och gläds åt sin lilla dotter föreslår Gaustin att de ska skapa en biograf för fattiga där de för en billig penning återberättar filmer. Eller prångla ut personliga dikter till förbipasserande, plantera klassiska romaner i jord för att se om de bär frukt, och så vidare i en ström av mer eller mindre galna planer. Jag kan inte bulgariska men Hanna Sandborghs svenska följer smidigt med i alla förvandlingar och stämningslägen.
Inte bara litteraturen har något att ge när det gäller att rädda värdefulla minnen. Naturen lagrar själv erfarenhet och tid, sol i en flaska konjak, minnen av kroppar i en hotellmadrass, brandgula lavar på en berghäll. Tro inte att det är på skoj, här finns ett stort allvar, en tro på att det går att umgås med det förflutna och väcka goda minnen till liv. Men då måste man också bevaka gränsen mot dem som förfalskar historien och utnyttjar den för sina egna skumma syften.
