Sanningskommissionens antologi brister i vetenskaplig kvalitet

Sanningskommissionen för det samiska folket har replikerat på min kritik av den vetenskapliga antologi som den har överlämnat till regeringen (DN Debatt 26/9). Antologin har utgjort ett viktigt kunskapsunderlag för kommissionens slutbetänkande. Kommissionen medger att icke-renskötande samer är underrepresenterade i antologin men förbigår mina konkreta exempel på faktafel och vetenskapliga kvalitetsbrister.

Kommissionen förklarar antologins ensidiga renskötselfokus med att tidigare forskning gjort detsamma, en omständighet som inte var okänd när kommissionen inledde sitt arbete. Med drygt 40 miljoner kronor till sitt förfogande borde kommissionen ha prioriterat och vid behov initierat forskning om de samer vars historia hittills har fått begränsad uppmärksamhet. Kommissionen har reproducerat den ensidighet man velat motverka.

Det är ju också sannolikt så att de många samer som framlevt sina liv som anställda inom vården, skogs- och gruvnäringarna eller inom verkstadsindustrin någonstans i Sverige, har eller har haft en något annorlunda uppfattning om den svenska statens politik i närtid men också i det förflutna. Antologin hade då inte bara gett en bredare bild av hur den svenska statens politik påverkat samer i Sverige, förmodligen hade den också varit något ljusare.

Frågan är vad en sådan kunskapssyn innebär för möjligheten att kritiskt pröva vetenskapliga påståenden

Kommissionen efterlyser ”fler sätt att bedriva forskning” men försäkrar samtidigt att vetenskapliga krav inte ska åsidosättas. Att bredda forskningen med nya perspektiv och erfarenheter är välkommet. Men när påståendens giltighet avgörs av vem som framför dem, snarare än vilka belägg som finns, har metodologisk mångfald övergått i kunskapsrelativism. I antologin presenterar sig exempelvis en författare med orden ”jag är kunskap”. Frågan är vad en sådan kunskapssyn innebär för möjligheten att kritiskt pröva vetenskapliga påståenden. Detta borde bekymra en sanningskommission särskilt mycket. Dess uppdrag är att klarlägga vad som faktiskt hänt.

Om kunskapens giltighet avgörs av vem som talar kan statens historieskrivning aldrig vara felaktig, bara annorlunda. Kraven på upprättelse för historiska oförrätter förutsätter att dessa kan beläggas och att slutsatserna håller för oberoende granskning. Samerna har mer att vinna på gemensamma vetenskapliga kunskapskrav än på undantag från dem.

Problemet aktualiseras ytterligare i kommissionens slutbetänkande (överlämnades den 30 september), där staten uppmanas att säkerställa att kunskapsproduktion som berör samer – och då ska vi betänka att samer finns i alla möjliga sammanhang i Sverige – ska ske med samisk kompetens och samiskt inflytande. Att tillvarata samiska erfarenheter är en sak. Men var går gränsen mellan inflytande över forskningens förutsättningar och inflytande över vilka frågor som får ställas och vilka slutsatser som är legitima? En sanningskommission måste själv leva upp till de krav på saklighet, öppenhet och kritisk granskning som den ställer på den historieskrivning den vill ompröva.

Det är avslutningsvis glädjande att Sanningskommissionen välkomnar kritik och vill se en fortsatt diskussion. Man skriver i repliken: ”Kunskap växer genom samtal, prövning och ibland också genom kritik.” Jag kan bara instämma. Mer diskussion, kritik och fritt kunskapssökande.