Skottland, Wales och Nordirland kräver ökat självbestämmande

”Westminsters tid är på väg att rinna ut.”

Det slog ledarna för Skottland, Wales och Nordirland fast under en presskonferens i Cardiff på måndagsförmiddagen.

Dessförinnan hade de undertecknat ett samförståndsavtal där de åberopar ”rätten till självbestämmande”, förbinder sig att samarbeta om ekonomi och energi, och förklarar att de anser att deras nationers framtid hör hemma i Europeiska unionen.

På plats i Cardiff fanns även Mary Lou McDonald, ordförande för det irländska partiet Sinn Féin, som kallade avtalet för en ”färdplan mot Irlands återförening”.

Det var en på flera sätt historisk presskonferens. Symtomatiskt nog fick den en undanskymd plats på sajterna hos de stora engelska nyhetsmedierna. Sedan det skotska valet i maj styrs alla tre nationerna för första gången av partier som förespråkar självständighet och anser att Westminster missgynnar dem ekonomiskt.

Dessa partier fick i helgen en extra medial skjuts av USA:s president Donald Trump, som under sitt besök i Dublin sade att ett återförenat Irland vore ”fantastiskt” och att det gärna fick ske med en gång.

Nordirland sticker ut i självständighetstrion och får betraktas som dess härförare.

I långfredagsavtalet, som år 1998 satte punkt för den mångåriga och blodiga konflikt som brukar kallas ”The Troubles”, står att Nordirland ska förbli en del av Storbritannien så länge en majoritet av den nordirländska befolkningen önskar det. Vill folket se en återförening med Irland, måste den brittiska regeringen respektera och genomföra det.

Katolikerna är numera den största religiösa gruppen i Nordirland. I våras genomfördes en omdiskuterad opinionsundersökning som blev förstasidesstoff i de nationella tidningarna. 63 procent av nordirländarna som svarade ville se ett förenat Irland.

Frågan är om den brittiska regeringen kommer att hörsamma dem och leva upp till avtalet från 1998.

En folkomröstning om ett förenat Irland kan bara utlysas av Storbritanniens minister för Nordirland, Chris Bryant. Under sitt första officiella besök i Belfast i augusti i år sade premiärminister Andy Burnham dock att en sådan var utesluten – ”off the table”.

Det var allt annat än konsekvent. Burnham lovade i sin partiledarkampanj att decentralisera makten och placera den närmare folket. När han på ett bräde avfärdade en folkomröstning var det Westminsters arroganta tunga som talade. ”Ganska kränkande”, kommenterade Nordirlands försteminister Michelle O'Neill premiärministerns uttalande.

Beträffande skotsk självständighet har motståndet från London varit ännu större. Att John Swinney, ledare för partiet SNP och Skottlands försteminister, är en frispråkig politiker som är övertygad om att Andy Burnham är Storbritanniens sista premiärminister, förändrar inte den saken. För 12 år sedan hölls en nationell folkomröstning där 55 procent av skottarna röstade för att landet skulle förbli en del av Storbritannien. För att en ny ska ske krävs grönt ljus från det brittiska parlamentet.

Med måndagens samförståndsavtal är bollen trots allt satt i rullning.

Det kommer att ta tid, men ett förenat Irland ser mer och mer ut som något oundvikligt. Vilket i sin tur kommer att ge vind i seglen för de skotska och walesiska självständighetsförespråkarna.

För hundra år sedan var Storbritannien ett imperium där solen aldrig gick ner. Snart kanske inget av det finns kvar.