Det finns människor man aldrig har känt personligen, men som ändå har funnits med en genom hela livet. För mig är kung Harald en sådan människa.
Därför känns sorgen så stark. Den känns faktiskt i hela kroppen.
Norges kung. Vår kung Harald.
Han var statschef, men för mig och många andra norrmän var han så mycket mer än ett ämbete. Han representerade något större. Kontinuiteten i ett land som har förändrats enormt under hans liv, men också gemenskapen som består när politiska strider, regeringar och samhällsdebatter kommer och går.
Harald föddes 1937 och hans liv kom tidigt att präglas av Norges historia. När Nazityskland anföll Norge den 9 april 1940 var han bara ett litet barn. Kungafamiljen tvingades på flykt från ett land som skulle leva under ockupation i fem långa år. Den lille prinsen växte senare upp till att bli kung över ett fritt och demokratiskt Norge.
Men berättelsen om Harald är inte bara berättelsen om en kung. Den är också berättelsen om en människa som vågade stå upp för kärleken.
Han kämpade för att få gifta sig med Sonja Haraldsen, kvinnan han älskade, trots motståndet mot att en blivande kung skulle gifta sig med en kvinna utan kunglig bakgrund.
De fick varandra. Och tillsammans kom kung Harald och drottning Sonja att representera Norge genom årtionden av enorm samhällsförändring.
Det jag kanske kommer att minnas allra starkast är hans förmåga att hela tiden förändras tillsammans med Norge utan att förlora den värdighet och trygghet som monarkin representerar.
När han 2016 talade om vilka vi norrmän är satte han ord på ett Norge där det finns flickor som älskar flickor, pojkar som älskar pojkar och flickor och pojkar som älskar varandra. Det kan låta självklart i dag. Men orden kom från Norges kung.
För många betydde det något alldeles särskilt. Inklusive undertecknad eftersom jag bor med min svenska sambo Ludvig.
Budskapet var enkelt: Norge tillhör oss alla.
Han stod över den politiska striden och påminde oss om att det finns något som förenar oss även när vi tycker helt olika.
Det är kanske precis där kung Haralds storhet låg. Han försökte vara kung för hela Norge. Inte för högern eller vänstern. Inte för storstäderna eller landsbygden. Inte bara för dem som alltid har känt sig självklara i den norska gemenskapen. Han stod över den politiska striden och påminde oss om att det finns något som förenar oss även när vi tycker helt olika.
Det blev som tydligast när Norge behövde honom som mest. Jag kommer aldrig att glömma tiden efter den 22 juli 2011. Ett litet land hade utsatts för ofattbar terror. Människor hade förlorat sina barn, sina vänner och sina närmaste. Mitt i chocken och sorgen behövde Norge människor som kunde sätta ord på det som nästan inte gick att uttrycka.
Där visade kung Harald varför en monark kan betyda så mycket i en nationell kris. Han kunde vara något annat än en politiker. Han kunde sörja tillsammans med folket.
Vi såg samma egenskap när covid 19-pandemin förändrade våra liv. Återigen fanns han där som den lugna och välbekanta rösten när vardagen plötsligt inte längre var självklar. Och kanske är det just det personliga som gör sorgen så märklig.
Kung Harald har funnits där i bakgrunden under hela mitt liv. Jul efter jul. Nyår efter nyår. Vid stora nationella ögonblick, idrottsframgångar, tragedier och högtider. Man tänker kanske inte alltid på betydelsen av den sortens kontinuitet förrän den en dag inte längre finns där.
Jag bor i Stockholm, långt från Bergen där jag växte upp, men Norge slutar aldrig att vara hemma. Och i dag känns avståndet till Norge lite längre.
Samtidigt vet jag att jag inte är ensam. Sorgen delas av norrmän hemma i Norge och av oss som lämnar våra liv utanför landets gränser.
I dag tänker jag därför vara tillsammans med norska vänner här i Stockholm. Vi kommer säkert att prata om våra egna minnen, om Norge och om den kung som på olika sätt har funnits där genom våra liv.
För kung Harald tillhörde inte bara historieböckerna eller slottet. Han fanns i våra vardagsrum. I våra jular och nyår. I våra största glädjeögonblick och under några av de mörkaste dagarna i modern norsk historia.
Ett kungligt ämbete går vidare från en generation till nästa. Men en människa går inte att ersätta.
Tack, kung Harald. Tack för att du stod stadigt när Norge skakade. Tack för värmen, humorn och värdigheten.
Tack för att du påminde oss om att Norge är stort nog för olika människor, olika liv och olika sätt att älska. Och framför allt: Tack för att du var vår kung!
