Tara Moshizi: Billiga plagg från Lager 157 har ett högt pris

Det finns bara en sak som är bättre än snygga kläder och det är snygga, billiga kläder. Det var min inställning som tonåring, och därför bilade jag glatt i timmar för att besöka någon avlägsen outlet, i hopp om att fynda ett par Diesel-jeans eller en pastellfärgad topp från Filippa K.

När Lager 157 öppnade sin första butik i Gällstad utanför Ulricehamn i slutet av 90-talet, var det som ett Ullared – fast med märkeskläder. De köpte upp partier med plagg från lite dyrare jeansmärken och sålde det till prislappar som till och med vi medelklassungar hade råd med. Sommarjobbslönen rök snabbt. Plötsligt kunde man klä sig lika coolt som den populära tjejen i klassen, utan att ha rika föräldrar.

Sedan ett drygt decennium tillbaka säljer Lager 157 bara kläder från sitt eget varumärke, och prislistan motsvarar ungefär menyn på en korvkiosk. En t-shirt kostar 30 kronor och ett par mysbyxor en hundralapp. På Instagram och Tiktok talar sig unga influerare varma om fynden. Vad de glömmer nämna är att någon annan får betala ett högt pris för dina billiga jeans.

Nyligen publicerade Sveriges Radios Ekot en granskning av en fabrik där en av Lager 157:s underleverantörer har sin tillverkning. Att den svenska klädkedjan samarbetar med en fabrik i Myanmar är anmärkningsvärt i sig. Sedan militärkuppen 2021, då militärjuntan tog över och inbördeskriget blev blodigare, har flera klädkedjor flyttat sin produktion från landet.

I Ekots rapportering vittnar ett antal av fabrikens arbetare om en outhärdlig hetta på arbetsplatsen, brist på rättigheter och en lön som bygger på att man jobbar uppemot hundra timmar övertid i månaden för att kunna försörja sig. En kvinna berättar att hon sliter från halv åtta på morgonen till efter nio på kvällen, sex dagar i veckan. Missförhållandena har lett till en stor strejk.

Hur hanterar då Lager 157 kritiken? I ett mejlsvar till Ekot skriver företaget bland annat att de ”begärt att leverantören genomför och dokumenterar nödvändiga utredningar” och rättar till eventuella felaktigheter för att samarbetet ska kunna fortsätta.

Jag har sällan läst en svagare replik. Lager 157 tycker alltså att det är rimligt att lägga över ansvaret för en utredning på fabriksledningen själva. Det är som att be Ulf Kristersson rannsaka Moderaternas politik. Var är er egen kvalitetskontroll, Lager 157? Hur många textilarbetare ska tvingas jobba sig fördärvande innan ni börjar ta ansvar?

Har man tillverkning i ett land som Myanmar, där textilindustrin återkommande kritiserats för att tvinga personal till övertid, hota dem som engagerar sig fackligt och betala usla löner, är det inte direkt läge att spela överraskad när Ekot presenterar obekväma uppgifter. Fabrikerna i Myanmar är dessutom kända för bristande insyn, vilket förstås är praktiskt när man vill runda reglerna och pressa priserna. I fjol passerade Lager 157 fyra miljarder i omsättning och gjorde 768 miljoner i rörelsevinst.

”Vi demokratiserar modebranschen” står det att läsa på klädkedjans hemsida. Att de pumpar in pengar i ett land där den folkvalda regeringen störtats, står det inte lika mycket om.

Lågpriskedjan från Västsverige struntar helt enkelt i hur deras kläder tillverkas. Redan 2024 publicerade Ulricehamns tidning en granskning som avslöjade att sömmerskor i Bangladesh som tillverkade kedjans kläder inte fick en lön som det gick att leva på. Och precis som nu i fallet med Ekot avböjde företaget då att svara på frågor per telefon.

Lager 157:s hantering av avslöjandena är lika unken som deras sortiment. Men snart är det dags att köpa julklappar och på butikshyllorna ligger billi… förlåt, jag menar demokratiska basplagg och väntar på att fyndas.