Teaterregissören Rickard Günther har avlidit

Det finns grovt räknat två sorters teaterregissörer – några som lägger pannan i djupa veck och andra som tänker med hela kroppen. Rickard Günther var en mästare av det senare slaget. Man lämnade alltid hans föreställningar med en känsla av att ha varit utsatt för någonting. På gränsen till fysiskt, som om all levande teater handlade om att ta risker.

Redan i de tidiga produktionerna på Teater Galeasen, som Rickard Günther var med om att grunda 1983, framgår det med all önskvärd tydlighet att han inte tänker gå den breda vägen i svensk teater. Noll psykologisk realism eller folkhemskomedier. När han som 25-åring väljer att spela marxisten Brecht blir det ungdomsverket ”Baal”, ett rasande stycke som tillåter honom att sätta sitt valspråk i verket: ”Jag föredrar att vara vaken i helvetet framför att sova i paradiset”.

Även den som missade Rickard Günthers tidiga karriär som ”gatuakrobat”, kunde snart upptäcka hur dessa cirkuskonster satte sina djupa och lika djärva spår i hans regikonst. De krav han ställde på sina skådespelare var både stränga och kärleksfulla. I en DN-intervju talar han om att skapa teater med ”förtvivlan” och ”vitalitet”. Det var många som började här, både skådespelare och regissörer, Mikael Persbrandt, Ingela Olsson, Rikard Wolff, Stefan Larsson, Leif Andrée…

Snart inleder Rickard Günther inte oväntat ett nära samarbete med Lars Norén. Först ”Sakrament”, 1983; en bearbetad sammanslagning av två Norénpjäser och en omedelbar succé. Fyra år senare ”Orestes”. Att de påverkar varandra blir tydligt när Günther i början av 90-talet hämtar inspiration hos den franske dramatikern Bernard-Marie Koltès, ett av epokens tyngsta namn. Koltès med sina pjäser som i princip alltid utspelar sig på anonyma platser, till exempel en hamn eller en vanlig byggarbetsplats.

Det är ingen djärv gissning att det var kombinationen Günther/Koltès som inspirerade Lars Norén till mästerverket ”Personkrets 1:3” med Sergels torg som spelplats. Familjedramaturgin satt på paus.

Få svenska regissörer har varit lika rörliga och på samma gång paradoxalt konsekventa. Från Antonin Artaud och ”grymhetens teater” till samarbeten med flera av landets kommunala scener. Han gjorde Koltès på stadsteatrarna i Malmö och Stockholm, på den senare även Tony Kushners ”Angels in America”, både del 1 och 2. Den amerikanska dramatiken låg honom varmt om hjärtat, från Tennessee Williams till Sam Shepard och David Mamet. Till och med Woody Allen.

För att inte tala om Strindberg, Hjalmar Bergman, Barbro Smeds, Stig Larsson, Staffan Göthe, Sara Stridsberg.

En överraskande mångsidighet med tanke på den ”outsider” Rickard Günther från första stund gav intryck av att vara. ”Ändå, det är svårt att säga hur, blir det teater som sträcker sig utanför vad teatern brukar nå”, som Ingegärd Waaranperä skrev i sin uppskattande DN-recension av ”Angels in America”.

Det är kanske hemligheten med alla stora konstnärer. Rickard Günther gjorde sin sista uppsättning 2019.