Regeringschefer och underrättelsetjänster över hela Europa har under de senaste veckorna slagit larm om att Ryssland trappar upp hybridkriget. Vissa går ännu längre.
– Inom de närmaste månaderna kan Ryssland skicka drönare och robotar mot Natos territorium, sade Polens premiärminister Donald Tusk nyligen.
Liknande varningar har kommit från amerikanska, tjeckiska, danska och tyska underrättelsetjänster.
– Tyskland riskerar att dras in i en våldsam konflikt med Ryssland, sade chefen för Tysklands utrikesunderrättelsetjänst BND, Martin Jäger, inför den tyska förbundsdagen på måndagen.
Men det finns också de som manar till lugn. Finlands president Alexander Stubb uppmanade nyligen sina europeiska kollegor att "ta en bastu och slappna av".
Så vem ska man lyssna på – de som hissar varningsflagg eller de tonar ner riskerna?
– Grejen är att allt detta kan vara sant samtidigt, säger Minna Ålander, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet och expert på rysk hybridkrigföring.
– Bara för att Ryssland eskalerat hybridkrigföringen betyder det inte nödvändigtvis att man är beredd att utöka hela kriget.
Samtidigt är det upptrappade läget en konsekvens av att Europa tagit ett större ansvar för att stötta Kiev. Ett val man tvingats till sedan den amerikanska presidenten sått nytt tvivel om USA:s engagemang för Ukrainas öde.
– Vi är djupare och bredare inblandade i Ukrainakriget nu, säger Minna Ålander och pekar på hur flera länder tillverkar drönare och andra vapen åt Ukraina på europeisk mark.
Det har gjort europeiska försvarsföretag och logistiknav till måltavlor för ryska sabotage. Bara under augusti skedde sex misstänkta ryska attacker mot sådana mål i Europa, enligt Minna Ålander.
– Gränsen har börjat suddas ut. Det är svårare att skilja mellan vad som är ett hybridkrig mot Europa och vad som är en eskalering av Rysslands konventionella krig i Ukraina utanför Ukrainas gränser.
Samtidigt som varningarna duggar tätt flyttar européerna också fram sina positioner på marken.
På måndagen meddelade Sveriges regering att 100 svenska officerare och luftvärnssystemet Patriot skickas till Polen. Sedan i augusti finns även svenska Jas 39 Gripen och en Visbykorvett på plats i Finland.
Finland har i likhet med Polen och de baltiska länderna nyligen lämnat Ottawakonventionen, vilket ger deras försvarsmakter laglig rätt att tillverka och använda personminor längs gränsen.
I Estland flyttas trupper nu ännu närmare den ryska gränsen. Landets första brigad omgrupperar från Tapa till Jõhvi, bara fem mil från gränsen till grannlandet öster. Där byggs nya kaserner och ett militärt högkvarter upp. Dessutom uppförs en permanent militärbas för uppemot 1 000 soldater i gränsstaden Narva.
– Vi måste börja vid gränsen och vinna de första striderna, säger chefen för den första brigaden, Tarmo Kundla, till Financial Times.
Estland har även lagt beställningar på raket- och robotsystem med lång räckvidd, och kapacitet att slå mot mål djupt inne i Ryssland.
Samtidigt på underrättelseområdet görs omtag. Efter det misslyckade ryska attentatsförsöket mot flygplatsen i Leipzig fattade regeringen i Berlin ett kontroversiellt beslut om att ge landets inrikes- och utrikesunderrättelsetjänster (BfV och BND) helt nya befogenheter. Hittills har de enbart fått samla in information, nu vill regeringen att de ska få ingripa aktivt. Det skulle exempelvis kunna innebära att de får rätt att tränga in i en angripares datorsystem och genomföra offensiva motattacker.
Samtidigt skjuts stora resurser till för att nyanställa analytiker och agenter.
– Vi förvandlar vår underrättelsetjänst till en äkta säkerhetstjänst (Geheimdienst), deklarerade inrikesminister Alexander Dobrindt nyligen.
På andra sidan Atlanten följs utvecklingen noga. President Donald Trump har länge hotat med att dra tillbaka trupper från Europa och i somras lämnade omkring 1 000 amerikanska soldater lämnade Litauen. Men i slutet av september meddelades att en ny amerikansk trupp är på väg till landet. Litauens läge mellan Belarus och den ryska enklaven Kaliningrad gör området till ett av Natos mest utsatta.
Att väst befinner sig i detta skärpta läge är en direkt konsekvens av det vägval som gjordes vid krigsutbrottet 2022, menar Minna Ålander.
– Vad vi nu ser är resultatet av strategin som man valde i början av fullskaliga kriget, att stödja Ukraina "as long as it takes", snarare än "whatever it takes". Om vi i stället hade bestämt oss för att hjälpa Ukraina tillräckligt mycket i början och kriget hade nått ett slags slut, då hade vi kanske inte hamnat här, säger Minna Ålander.
