Väljarnas dom: Tidö-politiken måste få ett slut

Väljarna har sagt sitt. De rödgröna partierna har fått en majoritet i Sveriges riksdag. Det finns en mandatfördelning som alla partier bör beakta när förhandlingar om regeringsfrågan nu drar igång. På den rödgröna sidan pågår nu positionering för att skaffa sig ett så bra förhandlingsutrymme som möjligt vilket skapar misstro och dålig stämning. Högersidan ler med illa dold förtjusning. De hoppas förstås på en kollaps som banar väg för en fortsatt Tidöregering.

Skillnaden mellan blocken är inte stor, men ändå tydlig. Cirka 50 000 röster skiljde, och det måste partierna respektera. Högersidan har erkänt sig besegrad, även om Ulf Kristersson (M) genast började mumla om ”en majoritet som röstat för en icke-socialistisk ekonomisk politik”.

Högern gick till val på en fortsatt Tidöregering. Magdalena Andersson (S) ville inte formera ett lag vilket gjorde att ett tydligt regeringsalternativ saknades. Ett stort opinionsmässigt övertag under hela mandatperioden för oppositionen såg ut att leda till en bekväm valvinst.

Men högersidan åt sig nästan ikapp genom skrämsel om ekonomin och att påtala samarbetssvårigheter mellan framför allt Centerpartiet och Vänsterpartiet. Mycket tyder på att de rödgrönas ovilja att formulera ett alternativ näst intill kostade dem segern. Väljarna gled över till ”man vet vad man har, men inte vad man får”. Men trots detta, och trots de massiva stödröster som räddade L kvar i riksdagen, nådde opposition majoritet.

Jag menar att valresultatet framför allt visar att en majoritet svenskar vill ha slut på den politik som Tidöpartierna bedrivit. En inhuman och repressiv migrationspolitik med stundtals rasistiska förtecken, katastrofal klimatpolitik, skattesänkningar, angrepp på rättssäkerhet, strypt bistånd och försök att via skrämsel tysta oberoende medier är något majoriteten av väjarna inte längre vill se.

Trots oppositionens oförmåga att presentera ett regeringsalternativ fick de rödgröna fler röster. En majoritet av väljarna vill inte ha en politik som gör Sverige mer ojämlikt och auktoritärt. Man vill bryta med Tidö, och då måste det vara ett övergripande mål när man förhandlar om en ny regering.

Alla rödgröna behöver kompromissa med syftet att nå målet. Kanske en del ser det som svek, men jag är övertygad om att de flesta skulle se en eventuell rödgrön kollaps och fortsatt högernationalistisk politik som ett ännu större svek.

Tillräckligt många väljare känner till Tidö 2.0, där marknadsliberala tankesmedjan Timbro och SD-nära Oikos dragit upp riktlinjerna för nästa mandatperiod. Där skissas en plan med radikal politik i högernationalistisk riktning. Några exempel: utförsäljning av statliga bolag, massiva skattesänkningar för rika, utförsäljning av allmännyttan, attacker på fackföreningar, skrotad a-kassa, slopat stöd till studieförbunden och ett bantat SVT och övrig public service som ställs under statlig styrning.

Respektera väljarnas önskan att inte gå den vägen!