Varför är inte bostäder en valfråga?

Varför är inte bostäder en valfråga? Det är, trots allt, den enda fråga som fällt en regering de senaste 35 åren. Grunden för din välfärd är ett hem. Därför är din rätt till bostad till och med inskriven i grundlagen. I första kapitlet, andra paragrafen i regeringsformen står: ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning.”

Att koppla bostäder till arbete och utbildning är självklart. Fungerande arbetsmarknader förutsätter bostäder där arbetskraft efterfrågas. Skall den högre utbildningen fungera måste det finnas bostäder till studenter, lärare och forskare där universitet och högskolor finns.

Enligt lagen är det kommunerna som ska planera för bostadsförsörjningen och skapa förutsättningar för alla invånare att leva i goda bostäder. De har verktyg för det: plan- och bygglagen, bostadsförmedlingar och kommunala bostadsbolag. Dessutom äger många kommuner mark att bygga bostäderna på.

Anledningen till att det inte är en valfråga är att det faktiskt fungerar utmärkt, på det stora hela. Sedan länge har antalet bostäder per invånare i Sverige varit konstant. Där de flesta i Sverige bor är bostadsförsörjningen inte ett problem. Där befolkningen krymper är det sällan brist på bostäder.

I kommuner som växer byggs bostäder i den takt invånarna blir fler. Det kräver politisk vilja och handlingskraft, men den finns. På de flesta håll månar kommunalråd om sin arbetsmarknad och vet att väl fungerande lärosäten är den bästa tillväxtmotor en kommun kan ha.

Men det fungerar inte i storstäderna. I Stockholm, Göteborg och Malmö är antalet bostäder per invånare lägre i dag än efter fastighetskrisen på 1990-talet.

Om du varken hittar eller har råd med ett eget hem, om du inte kan flytta hemifrån, separera, flytta till något större när familjen växer eller helt enkelt inte har råd att flytta till en storstad, då är du snuvad på din grundlagsstadgade rättighet. Inte av marknaden, marknaden har aldrig lovat dig någonting, utan på grund av kommunpolitiker som bryter mot lagen.

Minst är problemen i Stor-Malmö, dels tack vare genomtänkt och målmedveten stadsbyggnadspolitik ända sedan Ilmar Reepalu tog över 1994, dels tack vare att universitetsstaden Lund är en del av storstadsområdet. Fler flyttar till stor-Malmö än som flyttar därifrån.

Störst är problemen i Storstockholm. Jämför vi antalet bostäder per invånare med 1990-talet fattas 50 000 bostäder. Bostadskön är längre och bostäderna dyrare än någon annanstans. Det har gjort Stockholm till en utflyttningsort. Sedan 2018 har nästan 25 000 fler flyttat ut än som flyttat in. Många flyttar till Malmö, ännu fler till Södermanlands och Uppsala län.

Tidigare har det funnits en politisk vilja att göra något åt saken. Stockholms stad har länge haft politisk enighet över blockgränserna om ett ambitiöst bostadsbyggnadsmål. I Stockholmsförhandlingen 2013 och Sverigeförhandlingen 2017 lovade åtta kranskommuner att bygga sammanlagt 75 000 bostäder i utbyte mot statliga investeringar i tunnelbana och spårvägar.

Men nu är avtalen på väg att spricka. Det började med Lidingö kommun. Det moderata styret har, tillsammans med Danderyd, deklarerat att de struntar i bostadsförsörjningen och har kastat ingångna avtal i sopkorgen. De tänker inte bygga några bostäder alls. Framför allt inte flerbostadshus, som de föraktfullt kallar för ”miljonprogram”.

Inställningen har spritt sig. I Stockholms stad var tidigare endast SD emot bostadsbyggandet, men nu har Moderaterna följt efter. Förra hösten meddelade de att de vill skrota bostadsmålet och i fortsättningen bara bygga villor och radhus. Miljöpartiet vill i sin tur skrota målet för att spara mer grönområden. Även socialdemokraterna är beredda att ompröva målen för bostadsbyggandet.

Det är märkligt. SD:s ställning i riksdagen kan förklara att andra partier apar efter deras politik. Men i Stockholm är SD små. Varför motarbetar Moderaterna ekonomisk tillväxt och företagandets intressen? Varför vill Miljöpartiets att de som arbetar i Stockholm, där kollektivtrafik och klimatsmart infrastruktur finns, ska bosätta sig i andra län och bli beroende av bilen? Varför går Socialdemokraterna emot Hyresgäströrelsens mål om överkomliga bostäder åt alla?

En förklaring är naturligtvis konjunkturen. Bostadspriserna i Stockholm ligger fortfarande tio procent under pristoppen under pandemin, i fasta priser räknat. Även byggandet av hyresrätter har drabbats. Banker och finansinstitut som lät kapitalet flöda ymnigt över bostadsbyggarna på 2010-talet har skruvat åt kranen.

Dessutom är alla partier, från Vänsterpartiet till Moderaterna, splittrade mellan de som vill att staden skall växa och de som inte vill det. De senaste tio åren har de som vill se staden växa haft övertaget. Att bygga bostäder har varit lönsamt. Inte bara för bostadsbyggarna utan även för kommunerna, som har kunnat sälja sin mark dyrt. De som ville växa hade medvind. Nu är rollerna ombytta.

De som äger sin bostad och gynnats av de stigande bostadspriser vill hålla dem höga. Byggs bostadsbristen bort skulle priserna sjunka. Inte konstigt att många hellre vill ha kvar pulkabacken in på knuten än nya grannar i nya hus.

Det här är förstås en fördel för andra delar av Sverige, åtminstone på kort sikt. Andra län kan erbjuda bostäder till Stockholmspendlare som kan jobba hemifrån ett par dagar i veckan. Universitetsstäder kan locka till sig studenter genom att erbjuda inte bara utbildning utan också bostäder.

Men bara på kort sikt. Sverige behöver trots allt storstäder. På längre sikt blir det ett problem för hela Sverige när de stagnerar. Sitter storstädernas kommuner med armarna i kors och väntar på att priserna ska börja stiga igen blir inte bara bostäderna ännu mer oöverkomliga. Konjunkturnedgångarna blir dessutom djupare.

Så om vi till äventyrs får en regering i höst som vill säkra tillväxt och rätten till bostad, även i storstäderna, vad kan den göra?

Ett tips är att sluta krångla med plan- och bygglagstiftningen och därmed orsaka problem för alla de platser där bostadsförsörjningen faktiskt fungerar. I stället kan en sådan regering garantera tillgången på kapital till bostadsbyggandet med statliga lånegarantier. Det är inte rimligt att bostadsbyggandet stryps så fort bankerna vill minska sina kreditrisker.

Regeringen kan också se till att kommunerna håller ingångna avtal. Och, viktigast av allt, tvinga kommunerna i storstäderna, i synnerhet Stockholm, att följa grundlag och bostadsförsörjningslag. Att tvinga kommunerna att ta sitt lagstadgade ansvar för bostadsförsörjningen är förhoppningsvis inte omöjligt. Länsstyrelserna måste fördela ansvaret för bostadsförsörjningen mellan kommunerna i storstäderna, och tvinga de som trilskas att planera för bostäder. Gör de inte de kan regeringen tvinga dem att planera för bostäder, precis som den nuvarande gör med kommuner som inte vill planera för nya gruvor.

De punkterna skulle lösa bostadsfrågan så att rätten till en bostad tryggas i hela Sverige, även i storstäderna. Svårare än så behöver det inte vara.