Varför arbetare röstar på högerpopulister: En analys av klass och globalisering

I söndagens tyska delstatsval i Sachsen-Anhalt fick högerextrema AFD 43,8 procent av rösterna, mer än dubbelt så mycket som i valet 2021. Allra starkast var stödet bland arbetare, enligt vallokalsundersökningen röstade 61 procent av dem på AFD.

Partiets jordskredsseger gör en gammal europeisk fråga akut på nytt: varför röstar så många arbetare på högerpopulistiska partier och så många tjänstemän på vänstern? De senaste decennierna har den frågan diskuterats nästan oavbrutet på europeiska kultursidor och seminarier. Man talar om anywheres och somewheres, om GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (traditionell, auktoritär, nationalistisk), eller, som den franska ekonomen Thomas Piketty, om the brahmin left och the merchant right.

De som deltar i de här diskussionerna tillhör vanligen den föregående gruppen, alltså vänsterröstande tjänstemän. Precis som alla andra människor vill vänsterröstande tjänstemän gärna uppträda i ett så smickrande ljus som möjligt. Därför formulerar vi polariseringen som en fråga om värderingar. Vissa – högutbildade storstadsbor, alltså vi själva – värdesätter öppenhet och mångfald, rättvisa och bildning. Andra – lågutbildade i småstäder och på landsbygden, alltså de andra – värdesätter tradition och hierarkier, säkerhet och stabilitet.

Distinktionen presenteras som neutral. Men i själva verket är den ohyggligt moraliskt laddad. För det är ju alldeles självklart att det är bättre att vara liberal, fördomsfri och bildad än auktoritär, trångsynt och okunnig. Och dessutom så dum att man undergräver sina egna intressen, i det att man som arbetare röstar på högern.

Men är de högerpopulistiska partierna verkligen så höger? Inte enligt den tyska statsvetaren Philip Manow, professor vid universitetet i Siegen. I den nyss utkomna boken ”Spaltungslinien” (”Skiljelinjer”) argumenterar han för att partier som tyska AFD och franska Nationell samling ekonomiskt har rört sig mot klassiska vänsterpositioner. Eller, annorlunda uttryckt, för att begreppen ”höger” och ”vänster” fungerar dåligt som analysverktyg applicerade på det europeiska partisystemet, eftersom de dominerande konflikterna inte längre formerar sig längs de historiska höger-vänster-klyftorna mellan arbete och kapital eller stat och kyrka.

Manow är alltså knappast marxist. Likväl är han materialist. Han intresserar sig för politisk ekonomi, för strukturer, institutioner och intressen. Var och hur fattas besluten i moderna europeiska demokratier? Vem vinner och förlorar på samhällsutvecklingen? Hur påverkar ens position på arbetsmarknaden ens politiska prioriteringar?

Det är inte längre sannolikt att större delen av invånarna i ett land som Sverige kommer att födas, dö i och däremellan tillbringa hela sitt liv inom nationens gränser. Inom- och utomeuropeisk invandring, internationella frihandelsavtal, EU:s växande makt visavi de nationella parlamenten och de kraftigt ökade möjligheterna att resa, arbeta och studera utomlands har ritat om kartan radikalt.

Nästan ingen tycker att alla dessa förändringar är bra. Vänstern är typiskt sett positiv till invandring och kulturell mångfald, men skeptisk till frihandel och de överstatliga institutionernas ansiktslösa maktutövning. Högern gillar det fria utbytet av varor och tjänster, men vill att den tillresta arbetskraften ska åka hem när den har jobbat färdigt.

Globaliseringens obönhörliga logik tvingar dem båda mot mitten. För att bibehålla en generös invandringspolitik måste vänstern acceptera lönedumpning och minskad statlig makt över ekonomin. Högern å sin sida får tugga i sig ett krympande engagemang för kärnfamilj och religion, för annars blir det inget fritt företagande.

Kompromisserna är inte så oangenäma som de kan verka. Vänsterns numera urbana, högutbildade och kosmopolitiska väljarkår hör till de som tjänar på marknadsekonomin och nationalstatens dekonsolidering. Medan högern egentligen inte har några problem med samkönade äktenskap – konsument som konsument, trots allt.

Konsekvensen blir med tiden att de etablerade europeiska partierna trängs på det pyttelilla utrymmet mellan New Labour och Alliansen. De upplevs av många som hycklare, för det de påstår om sig själva går inte riktigt ihop. Hur ska Socialdemokraterna kunna hålla uppe lönerna för LO-kollektivet när byggbranschen fylls av arbetare som får hälften så mycket betalt, eller försvara välfärdsstaten när de bedriver en nyliberal finanspolitik? Kan man lita på att Kristdemokraterna står upp för traditionella värderingar när de till och med ställer sig bakom aborträtten?

Mot den bakgrunden framstår de högerpopulistiska partierna som det enda alternativet. De är genuint socialkonservativa, och tenderar enligt Manow dessutom att röra sig mot en alltmer nationalistisk (”vänsterorienterad”) ekonomisk politik. Både italienska Lega Nord, nederländska Frihetspartiet och ungerska Fidesz började som marknadsliberala EU-vänner. I dag förespråkar samtliga ökad statlig kontroll över finanserna.

Och varför gör de det? Jo, säger Manow, för att kombinationen av invandringskritik och välfärdschauvinism svarar mot deras väljares ekonomiska intressen. Och det är framför allt det ekonomiska intresset som förklarar människors valmönster och position på endera sida skiljelinjen. Konflikten mellan somewheres och anywheres är inte så mycket en fråga om värderingar som om kapital. Hotas ens försörjning av globaliseringen, eller hör man till de som pluggar utomlands, talar bra engelska och kan jobba var som helst där det finns wifi?

Frågan är dock i vilken utsträckning de högerpopulistiska partierna faktiskt har dragit vänsterut. Den är empirisk, och Manow är besvärande snål med empiri. När jag läser igenom Sverigedemokraternas partiprogram har jag i alla fall svårt att se något annat än ett ganska typiskt borgerligt parti, i ekonomiska frågor marginellt till vänster om Moderaterna. Och inte kan man väl kalla en populist som (den visserligen icke-europeiska) Donald Trump för särskilt socialdemokratisk, trots handelstullarna? Hela hans politiska gärning går ju ut på att göra ett litet antal miljardärer ännu rikare.

Den stora vinsten med ”Spaltungslinien” är i stället påminnelsen om klassintressets permanens. För Manow har ju rätt i att det är lättare att förespråka fri rörlighet för oss som drar nytta av den än för de som sällan har möjlighet att lämna sin hemort. Men visst är det en obehaglig tanke: att moral i någon mening är någonting man köper sig.