Ännu ett övergrepp på ett internat har polisanmälts, denna gång på min gamla skola i Sigtuna. Det gör mig förbannad och ledsen men inte förvånad. Sedan 2010-talets början har jag ungefär vartannat år uttalat mig om övergrepp, kamratuppfostran och tystnadskultur på de svenska internaten. Händelserna är alltid snarlika och det alla har gemensamt är att det är unga män som utsatt yngre män för våld.
Att fler övergrepp på internat polisanmälts på senare år kan vara ett tecken på en spricka i den tystnadskultur som präglat skolorna, en ökad öppenhet. Likaså att skolledningen på Sigtuna denna gång inte tiger utan kommenterar, fördömer och tar ansvar. Att de tar elever som larmar på allvar.
För vissa är det svårt att förstå hur jag som trivdes på internat kan vara så kritisk mot förlegade strukturer, en sunkig människosyn och förnedrande traditioner. Men på den skola som i mitten av 1990-talet var mitt hem fanns så mycket mer. Fantastiska lärare, okränkbart systerskap och livslång vänskap. Oändliga förutsättningar för att kunna vara en trygg skola för alla.
Något av det mest skrämmande under mina år på Sigtuna var internatpapporna, som kom på besök någon dag om året. Antingen för att säkerställa att allt var sig likt på deras gamla elevhem, eller för att kontrollera att sängen var bäddad i sönernas rum. Papporna som skickat sina söner till internat för att fostra dem till riktiga män och ledare, inte visa svaghet eller ge upp. Göra samma resa som de själva gjort.
Ett talande exempel är berättelsen från en internatmamma vars son var hårt utsatt på sitt elevhem på Lundsberg. Hon ringde pappan till en annan utsatt pojke som svarade: ”Det hörs på dig att du aldrig gjort lumpen, låt dem vara, de är bara grabbar.”
Mamman var en av dem jag intervjuade i det som 2013 blev reportageboken ”Att vara utan att synas”. Det latinska uttrycket Esse non videri är både familjen Wallenbergs och min morfars fars motto. Du ska ha makt och inflytande men utan att det märks eller syns. Möjligen förklarar det varför det är så svårt att få syn på vem som egentligen bestämmer över internatskolornas traditioner.
Under min tid på Sigtuna var initieringsriten och kamratuppfostran en kollektiv handling som alla genomförde och alla utsattes för. Att bestraffa någon för det hade varit helt absurt. Det var dessutom något som de vuxna som gått på skolan ville ha kvar lika mycket som vi. Viktigast var att inget kom ut, som kunde ”missuppfattas av media” eller skada skolans rykte. Men när det väl ”spårade ur”, var det alltid på något av pojkhemmen.
Sett till det enorma ansvar som läggs på föräldrar i andra delar av samhället, som bland annat riskerar att vräkas från sina hem om deras barn begår brott, vore det helt orimligt om inte samhällets mest resursstarka vuxna avkrävdes samma ansvar.
Det var först många år senare som jag kunde se min egen delaktighet i att upprätthålla systemet. Inte bara hade jag accepterat den förnedrande initieringsriten som nykomling, jag hade själv genomfört den som äldst på skolan. Det var med den insikten jag slutligen fattade beslutet att utmana hederskulturen och bryta tystnaden.
När tre elever från Sigtuna nu häktats har högprofilerade försvarsadvokater anlitats. En av dem menar att alla är offer för skolans toxiska kultur. Och det stämmer. På samma sätt blev vi alla förövare i samma toxiska kultur. Efter det senaste årets återkommande rapportering från Lundsberg kan det inte ha undgått någon att den kulturen existerar. Och sett till det enorma ansvar som läggs på föräldrar i andra delar av samhället, som bland annat riskerar att vräkas från sina hem om deras barn begår brott, vore det helt orimligt om inte samhällets mest resursstarka vuxna avkrävdes samma ansvar.
Sigtunaskolan har avskaffat elevtiteln prefekt och årskursindelade matbord, i ett försök att komma åt elevstyret och hierarkierna. Nollningar och initieringsriter har förbjudits. Såväl elever som föräldrar har protesterat högljutt, men skolledningen har stått på sig. Möjligen är tiden kommen för tystnadskulturen att falla. Hur många larm om övergrepp krävs för att gränsen ska vara nådd även för de mest hängivna internatföräldrarna?
I grund och botten är det enda som krävs att en årskurs gemensamt sätter en ny standard och lägger kamratuppfostran och pennalism bakom sig. Förutsatt att de har sina föräldrars stöd förstås. Är det kanske dags för det nu, internatpapporna? Jag hjälper gärna till.
