Bilden har länge tyckts motsägelsefull. Å ena sidan visar undersökningar på en stadig utveckling där allt fler människor omfattar de grundläggande demokratiska värderingarna – allt fler vill vara fria och jämställda och allt fler vänder sig mot auktoritära lydnadskrav. Å andra sidan vinner auktoritära ledare och partier mark och demokratin befinner sig på tillbakagång globalt.
Det skenbart motsägelsefulla förklaras av en rad faktorer. En viktig sådan är förstås att auktoritära politiker inte går till val på att nedmontera demokratin. Tvärtom, de ska rädda demokratin, hävdar de, och återupprätta den sanna folkviljan. En annan faktor är att systemförändringen normalt kommer smygande. Det krävs uppmärksamhet, och kunskap, för att märka vad som är på gång, till exempel kunskap om vad som utmärker en rättsstat.
Till saken hör att slutpunkten för dagens auktoritära ledare inte är en diktatur av välkänt snitt utan vad som brukar kallas en elektoral autokrati. 1900-talets katastrofer gav diktaturen dåligt rykte, en annan modell behövdes. Viktor Orbán i Ungern tycktes hitta lösningen för aspirerande autokrater: Behåll allmänna val men stärk den verkställande makten och se till att göra det riktigt svårt för konkurrerande kandidater att vinna. Detta kan exempelvis göras genom angrepp på medierna, en politisering av myndigheterna och åtgärder som försvagar oppositionens ekonomi.
Denna modell var det uttryckliga målet för de konservativa krafter som bar fram Trump 2024, däribland The National Heritage Foundation, och den har inspirerat högernationalistiska aktörer världen över. Modellen tycks genial, just eftersom den tillåter de auktoritära ledarna att beskriva sig själva som demokratins förkämpar. Men dessa ledare lever samtidigt farligare än historiens diktatorer eftersom det finns en risk att väljarna trots allt slår bakut och använder sig av sin rösträtt för att utkräva ansvar. Den politiska utvecklingen under det gångna året har visat just detta.
Det började med att Orbán våren 2026 till sist förlorade makten i Ungern, trots insatser av världens samlade ytterhöger, från Trumpadministrationen till Vladimir Putin. De spillror av fria medier som fanns kvar lyckades nå ut, kunskapen om maktens korruption fick stort genomslag och den splittrade oppositionen tog sig samman. Orbán röstades bort, precis som partiet Lag och rättvisa tidigare gjort i Polen. Hösten 2026 fortsatte i samma riktning. En gräsrotsrörelse bestående av studenter som tröttnat på år av Aleksandar Vučićs auktoritära och korrupta styre vann valet i Serbien. Och i Brasilien lyckades man efter stor väljarmobilisering hålla emot Flávio Bolsonaro som hade långtgående planer på att underminera konstitutionen.
Nu har utvecklingen även nått USA. Några saker kan redan konstateras om det häpnadsväckande valresultatet. För det första, Trump blev övermodig och inbillade sig själv att han kunde göra precis vad som föll honom in och ändå ha väljarnas stöd. Hans remarkabla återkomst efter katastrofen den 6 januari övertygade honom att han var osårbar. Riva delar av Vita Huset, införa tullar som förstör ekonomin, använda krypto för att berika sig själv, låta ICE ta till våld och tömma gatorna på invandrare, censurera medierna, underminera den fria forskningen, hota Kanada och Grönland, svika Ukraina och angripa Iran? Anything goes.
För det andra, makten över människors verklighetsuppfattning är inte obegränsad, inte ens om man har världens techplattformar på sin sida och Elon Musks miljarder att strössla med. Det går att få människor att betvivla etablerad vetenskap och att omfatta galna konspirationsteorier, men det går inte att i längden få dem att betvivla den egna erfarenheten – att få dem att tro att höga matpriser är ett påhitt eller att grannarna inte släpats iväg av ICE. Och även om det går att skapa misstro mot journalister så är det inte möjligt att helt stänga ute rapporteringen om ett misslyckat krig eller om utbredd korruption.
När det blir uppenbart vad som pågår slår de bakut.
För det tredje, människor bryr sig om demokratins överlevnad. När det blir uppenbart vad som pågår slår de bakut. Det fanns inte en majoritet för att förvandla USA till en teknofascistisk autokrati. Ekonomin stod högt upp på väljarnas agenda (39 procent angav den som avgörande) men det gjorde även demokratin (32 procent) (BBC, 6/11). De riktigt framgångsrika politikerna, som Jon Ossoff i Georgia, kopplade samman frågorna genom att tala om Trumpadministrationens bottenlösa korruption. En av demokratins många fördelar är just att graden av korruption är lägre än i autokratier.
I vilken utsträckning det går att rösta bort det auktoritära styret beror på hur långt processen gått. I Turkiet har det till exempel inte gått att göra sig av med Erdogan. Statsvetarna Steven Levitsky och Lucan Way har konstaterat att de viktigaste hindren för att ett auktoritärt styre ska konsolideras är strukturella. I länder med en utvecklad ekonomi finns det en starkare privat sektor, ett robustare civilsamhälle och mer självständiga medborgare. Strax före mellanårsvalet förutspår de därför att även om Trump förvandlat USA till en elektoral autokrati, och gjort det rekordsnabbt, kommer systemskiftet inte att bli långvarigt.
Just civilsamhället har spelat en avgörande roll i demokratins återkomst 2026. Mest uppmärksammat i USA var den modiga kampen mot ICE:s övergrepp i Minnesota och de regelbundet återkommande demonstrationerna under parollen "No Kings", som samlade rekordmånga deltagare. För att vända en pågående autokratisering måste oppositionens seger bli överväldigande eftersom de auktoritära ledarna annars kommer att ifrågasätta valresultatet. I USA hade Trump lagt grunden för en ny förnekelsekampanj, detsamma gäller Orbán i Ungern och Bolsonaro i Brasilien. Men den stora mobiliseringen bland väljarna tvingade dessa ledare att acceptera valutgången.
Utvecklingen under 2026 visar att den auktoritära vågen går att vända. Människor vill på goda grunder ha demokrati, de allra flesta värderar friheten och anständigheten, däri ligger hoppet. Den avgörande frågan för samtidens demokratier är därför vad de kan göra för att skydda sig när auktoritära ledare är på frammarsch. Hur kan man stärka civilsamhället och sprida kunskapen om farorna så att man slipper genomleva en auktoritär vinter?
Nu är det Europas demokratier som ställs inför denna fråga. Kanske kan experimentet i USA avskräcka väljare som lockats av de radikala ytterkanterna, till exempel i det franska presidentvalet 2027. Kanske kan Trumps högernationalistiska haveri, och det republikanska partiets kollaps, medföra att traditionella partier håller fast vid de röda linjer som upprättats mot högerradikala partier, till exempel i Tyskland där risken föreligger att brandmuren mot AfD rivs.
Vad vi med säkerhet vet är att hur det går är inte ödesbestämt utan beror av hur vi agerar. Vi måste stadigt hålla blicken på hur hoten mot demokratin ser ut och vad som riskerar att gå förlorat när de auktoritära krafterna segrar.
