Carl Skau väcker mitt dåliga samvete

Carl Skau inte bara väcker mitt dåliga samvete, han manglar det, utan att han egentligen behöver använda alltför mycket verbalt övervåld.

Han pratar rätt monotont och utan större dramaturgiska åthävor – han är ärligt talat ingen stor berättare. Ändå går det inte att värja sig. Hans förtvivlade berättelse om världens hungrande massor klibbar fast i själen.

Gör jag själv något över huvud taget för att hjälpa, lindra, hålla världens fattigaste svältande barn vid liv? Självföraktet växer.

Carl Skau är tillförordnad chef för FN:s livsmedelsprogram (WFP). Han vet att berätta om världens mest utsatta svältområden. Han berättar från fronten. Han vittnar på plats. Carl Skau inleder och avslutar i det pulvriserade Gaza. Närmare ett jordiskt helvete kommer vi inte. Man får nog antaga att syftet med att sluta cirkeln på samma extremt utsatta plats är pedagogiskt – men det får också fungera som ett litet litet sått frö om framtidstro.

Fan tro't.

Han är djupt kritisk till den utbredda politiska likgiltigheten, men vilka slutsatser drar han?

Han tar oss till talibanernas Afghanistan, utmärglade kvinnor och uttorkade spädbarn, han reser med oss till Haiti, Bangladesh, Jemen, till det svårt plågade Ukraina, till Sudan, världens för tillfället värsta katastrofområde.

Han bär också på eget tvivel, och det delar han utan omsvep med oss lyssnare. Gör han någon skillnad, spelar det någon roll? Varför lyssnar ingen? Viss uppriktig förtvivlan går att utläsa i hans röst. Den griper oss svårt.

De ständiga katastroferna till trots har de rika ländernas bidrag till att bekämpa svält hos barn minskat med över 40 procent.

Framför allt väst har bättre saker att lägga pengar på, Sverige tycks faktiskt vara ett undantag. Regeringen har visserligen de senaste åren förvandlat Sverige till en av Europas stora vapensmedjor (och vi säljer glatt vapen till länder i krig – och väpnade konflikter är så gott som alla stora svältkatastrofers moder), men insatserna till akuta behov har samtidigt varit substantiella.

Vårt nationella gnagande hyckleri gör oss uppenbarligen till viktiga bidragsgivare till just Carl Skaus livsmedelprogram. Det är en liten tröst iallafall.

Carl Skau är djupt kritisk till den utbredda politiska likgiltigheten, men vilka slutsatser drar han? Och vilka slutsatser vill han att vi lyssnare skall dra?

Han kommer tyvärr aldrig till de politiska konsekvenserna av sin kritik, han fortsätter sitt viktiga arbete (vi är tacksamma för det) – men hur kan man inte radikaliseras av den förtvivlan han känner, och den kunskap han vare sig kan eller förmår värja sig emot?

Carls Skau är diplomat, kanske blir han i framtiden i stället den radikala politiker vi så intensivt saknar? Välkommen.

Läs fler Sommarkommentarer

Tara Moshizi: Evelyn Mok berättar om hur hon blev mikrofonkåt

Jonas Fröberg: Plötsligt vänder Sebastian Siemiatkowskis berättelse ned i brådmörkret