I Efva Attlings nya bok finns ett brev från den kända amerikanska modellmamman Eileen Ford, postat i maj 1972. Brevet inleds med några artighetsfraser och avslutas med dessa rader:
"Jag hoppas att du kommer gå ner i vikt under sommaren medan du reser, så allting löser sig till hösten. Jag hoppas verkligen det."
– Vet du hur smal jag var? säger Efva Attling och minns tillbaka på sig själv som 20-åring.
Vid tiden kallades hon dock inte Efva, utan fick som modell heta "Natasha" för att inte bli förväxlad med någon av de andra svenska evorna som jobbade för agenturen. Jag bläddrar tillbaka till sidan flera gånger och studsar över formuleringen. Själv hade man ju blivit ätstörd för mindre, men de okänsliga meningarna från modellbranschens mäktigaste madame verkar inte ha orsakat några djupare sår hos mottagaren.
– Jag visste ju hur jag skulle lura henne sedan. När vi träffades senare i Milano, dit Eileen Ford reste för att scouta nya ansikten, satte jag på mig en svart klänning. "Ser du vad jag har gått ner i vikt?" och hon svarade: "Ja, Efva, det är perfekt!", säger hon och fortsätter:
– Men det handlade ju inte om att jag var överviktig någonstans. Det var bara ett mantra som hon upprepade. Och det var ju fruktansvärt, men jag genomskådade det där ganska snabbt. Hon sade också till mig att jag "gick som en cowboy". Men jag svarade: ja, men så här går jag". Jag bara: äh! säger Efva Attling och rycker på axlarna.
Snart lockade musiken. Efva Attling började skriva låtar, tog en bild med en gitarr hon lånat från dåvarande maken Niklas Strömstedt och annonserade efter bandkompisar i skivbutiken Pet Sounds i Stockholm. Mot Abba-Bennys rekommendation, ska sägas. Efter att han hört en tidig låt av Attling föreslog han att hon skulle fortsätta modella i stället, eftersom hon behärskade det mycket bättre.
En tid senare var dock bandet X Models bildat och 1981 fick de en dunderhit med låten "Två av oss". Det är också från just den singeln som hon lånat en rad till bokens titel: "Det finns bara en av mig". Den är ingen traditionell biografi, utan liknar mer ett fotoalbum korsat med en slags minnesbank med kortare texter och nedslag i stora livshändelser.
– Jag har ju fått frågan så många gånger. Ska du inte skriva en biografi? Jag har sagt att jag är för ung. Då fick jag höra att Britney Spears skrev sin första bok när hon var 17. Men nu när jag väntat så länge ville jag verkligen göra det på mitt sätt. Mitt liv är så mycket bilder, så jag ville ha mycket foton i boken, säger hon och blickar mot det svartvita bokomslaget som ligger på bordet intill.
– Jag tog in min fru som redaktör. Vi har haft väldigt roligt när vi jobbat med boken tillsammans. Eva har ju skrivit flera böcker och har ordets gåva på papper mer än vad jag har. Jag har skrivit låttexter och musik, men inte en bok. Jag trivs ju framför kameran, och är mer van vid att förmedla en känsla utan att prata.
Vi ses på hennes ljusa kontor på Södermalm i Stockholm. På väggen hänger ett foto på Efva Attling tillsammans med kronprinsessan Victoria och i ett hörn står en lila liggfåtölj som hon avslöjar att hon ibland tar en tupplur i. Personalen kallar hon kärleksfullt för "attlingar". Vi blir visade in till ateljén.
– Jag har ställt ett nytt gammalt städ på min plats. Nu ska vi banka! säger hon och går loss med hammaren på en silverstång som eventuellt ska bli ett armband.
– Visste du att desto mer man hamrar på silver, desto hårdare blir det? Därför måste man glödga det ibland.
I trettio år har hennes smycken glimmat runt otaliga fingrar, handleder och halsar. Efter de första fem åren som smyckesdesigner firade hon succén genom att unna sig en Birkinväska av lyxmärket Hermès. Den står nu och lutar sig mot en låda på hennes kontor.
I boken beskriver 74-åringen resan som lärling hos en silversmed till att bli smyckesdesigner och sedan entreprenör. Bortom framgångssagan och roliga anekdoter från festnätter och möten med stjärnor som Grace Jones och Paul McCartney, ryms en annan sida. En allvarlig. Efva Attling berättar om när hon diagnostiserades med bröstcancer, och oron som drabbade hustrun och sönerna Adam och Simon. Men den handlar också om förlusten av lillasystern Lena och hennes son Daniel.
– Det var bara fyra år sedan Lena gick bort, så det är väldigt nära, säger hon.
– Den delen var väldigt svår att skriva om, att beskriva något så sorgligt och få ner det så kort. Men jag vill ju också ha med det som har berört mycket, och det har min syster och hennes son gjort såklart. Vi var ju fem systrar, alla med olika personligheter, och tillsammans blev vi ett. Vi hade väldigt roligt ihop. Men nu när vi är fyra så fattas en pusselbit, en länk är borta.
Boken handlar också om romantisk kärlek och den långa relationen med artisten Eva Dahlgren. 1996 ingick de registrerat partnerskap och planen var att hålla vigseln hemlig, men giftermålet mellan Eva och Efva kan vara en av de mest omskrivna i svensk tidningshistoria. Löpsedlarna med det nya kändisparet tapetserade hela Sverige under en lång tid, och till och med på smekmånaden i Thailand satt reportrar och försökte tjuvlyssna på dem i hotellets frukostmatsal.
– Det blir som ett krig. Man är jagad och försöker hitta en utväg till att kunna behålla lugnet. Hjärnan blir som... säger hon och gör ett högt, knastrande ljud som påminner om en pepparkvarn medan hon för handflatorna mot tinningarna.
– Men... been there, done that. Nu går jag in på Joe and the juice och så står det någon tjej i kassan som inte har någon aning om vem jag är. Jag beställer och hon frågar: "Vad heter du?" "Jag heter Eva, men det stavas Efva." "Va, vad sa du?" Det är så jävla skönt!
