– Vi vet att barn dör som en konsekvens av vad som sker.
Carl Skau, tillförordnad chef för FN:s livsmedelsprogram WFP, säger orden som om det fasansfulla han beskriver är självklart, nästan vardagligt.
I maj i år befann han sig på en hälsoklinik utanför Jalalabad i Afghanistan. Torka, ekonomisk stagnation och politiskt vanstyre har kastat landet in i en djup kris. En grupp mödrar hade vandrat i timmar för att ta sig kliniken. En av dem höll en liten pojke i famnen, kanske tre år gammal. Han hade mörka trötta ögon.
Kvinnorna berättade att flera barn redan dött av svält. Carl Skau visste att pojken framför honom riskerade samma öde.
FN-personalen sade åt mödrarna att vända hem igen. Det fanns ingen hjälp att få.
– Det är något av det tyngsta jag har varit med om. Det är en sådan skam, jag skäms så mycket för att vi har hamnat här, säger Carl Skau.
När världens länder denna vecka samlas i New York för det årliga mötet med FN:s generalförsamling, är det i det allvarligaste läget på mycket länge. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget, enligt Uppsala Conflict Data Program. I Gaza är 1,5 miljoner människor beroende av månatliga matleveranser från FN. Ebolautbrottet i Kongo har krävt över 3000 människoliv. Naturkatastrofer, som översvämningen i Nepal, blir allt kraftfullare i klimatkrisens spår.
Samtidigt befinner sig FN i djup ekonomisk kris. FN-chefen larmade i januari om att organisationen är nära en finansiell kollaps, en direkt effekt av västvärldens och framför allt USA:s minskade bistånd. Utlovat stöd levereras inte av världens länder, samtidigt som behoven ökar.
Effekterna syns inte enbart i nödhjälpen. Under året har runt 13 000-14 000 av de fredsbevarande styrkorna världen över återkallats, motsvarande en fjärdedel av den totala styrkan.
Samtidigt utmanas den regelbaserade världsordningen. Världen befinner sig, för att citera Kanadas premiärminister Mark Carney, vid en brytpunkt. FN:s roll och trovärdighet utmanas alltmer, bland annat genom att Donald Trump startat ett eget fredsråd.
DN har pratat med tio personer som i dag arbetar eller fram tills nyligen har arbetat inom FN. Den bild som träder fram kan bäst beskrivas som kaos.
– Det är som att en missil har körts igenom hela organisationen, säger en person med en lång FN-karriär bakom sig.
Flera av dem DN talat med beskriver hur det tuffare ekonomiska läget har lett till en våg av omorganisationer, som i sin tur förvärrar situationen.
– Världen brinner och alla väntar på brandkåren, men brandkåren är i verkstaden och försöker laga brandbilarna, säger en högt uppsatt källa.
Mitt i krisen ska FN:s högsta chef, portugisen António Guterres, sluta efter tio år. Åtta kandidater har nominerats, sex kvinnor och två män. Senast vid årsskiftet ska Guterres ha ersatts.
DN:s källor efterlyser alla en ny Dag Hammarskjöld eller Kofi Annan, någon vars politiska fingertoppskänsla får stormakter att prata med varandra och som kan få FN att återigen bli en fredskraft att räkna med.
– Det är det viktigaste valet i FN:s historia. Vi har Gaza, Iran, Sudan, Ukraina, Myanmar – mycket ser väldigt illa ut just nu, säger den jordanske prinsen Zeid Ra'ad Al Hussein.
Han är chef för International Peace Institute och har ett förflutet som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter – och han menar att läget nu är oroväckande likt 1936. Då gick Nazityskland in militärt i det demilitariserade Rhenlandet i strid mot Versaillefördraget som tecknades efter första världskriget. Italien hade anfallit Etiopien, det spanska inbördeskriget bröt ut. Den skakiga freden gick mot sitt slut – och med det tids nog även FN:s företrädare, Nationernas förbund (NF).
– Vi är tveklöst tillbaka vid samma punkt. FN har på det stora hela nästan ingen närvaro vid viktiga fredsförhandlingar. Säkerhetsrådet är paralyserat och auktoritära ledare är på frammarsch, säger han – och påpekar att få inser vidden av FN:s betydelse för att världen ska fungera.
– Effekterna av om FN kollapsade skulle kännas över hela världen omedelbart.
Världens länder har skapat över 40 000 överenskommelser genom FN, inom allt från världshandel, meteorologi och flygfart till mänskliga rättigheter, klimatet och biologisk mångfald. FN bistod förra året med nödhjälp till över 90 miljoner människor i 83 länder, vaccin till nästan hälften av världens barn – och hjälp och skydd åt tiotals miljoner människor som flytt krig, förföljelse eller svält.
Men nu knakar bygget i fogarna, inte bara av resursbrist utan också av en tilltagande politisk aversion mot en organisation som förespråkarna menar får världen att hålla ihop. Zeid Ra'ad Al Hussein liknar generalsekreteraren vid en domare som ser till att världens länder följer reglerna alla enats om.
– Om vi har en svag domare blir det som en skolgård där mobbarna kan göra vad de vill.
Flera av DN:s källor menar att António Guterres har varit en svag domare, alltför frånvarande från världens krigshärdar och som dessutom inte gett FN:s medlare mandat eller verktyg att göra någon skillnad.
– Jag tror han försökte, men sedan kom Trump och det var som att han sprang in i en betongvägg. Han försöker bara hålla FN ur skottlinjen, säger en källa.
Andra menar att FN delvis har sig självt att skylla för krisen, genom de skandaler som skakat organisationen. Fredsbevarande styrkor har anklagats för våldtäkter. Visselblåsare som larmat om mutor och sexuellt ofredande har fått sparken.
Den mest återkommande kritiken handlar dock om maktfördelningen, där mycket kretsar kring FN:s säkerhetsråd. De fem permanenta medlemmarna – USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien – håller genom vetorätten varandra gisslan.
Nu ska just de fem länderna enas om vem som ska ta över FN. Alla kan sätta stopp när en ny generalsekreterare ska föreslås. Sammanlagt krävs tummen upp från minst nio av säkerhetsrådets femton medlemmar, och att man inte får något veto mot sig.
Men hur ska Xi, Macron, Burnham, Putin och Trump komma överens?
Den 18 september fick världen en indikation om hur det går. I en hemlig omröstning fick säkerhetsrådets medlemmar rösta nej, ja eller ingen åsikt om de åtta kandidaterna. Viktigast är att inte få något veto emot sig.
Organisationen 1 for 8 billion har genom anonyma källor kartlagt hur det gick. Samtliga kandidater har minst sex länder som röstar ”discourage”, alltså nej.
Enligt DN:s källor är majoriteten av kandidaterna nu ute ur leken. Alla har långa karriärer som diplomater bakom sig och kan på olika sätt ha hamnat i konflikt med Ryssland, Kina eller USA.
Kvar i kampen är enligt DN:s källor framför allt tre kandidater: Costa Ricas tidigare vicepresident Rebeca Grynspan, som ser ut att leda, Guyanas före detta utrikesminister Carolyn Rodrigues-Birkett och Ecuadors tidigare försvarsminister Maria Fernanda Espinosa.
Att alla tre är kvinnor från Latinamerika är ingen slump. FN:s högsta position förväntas rotera mellan olika världsdelar – och många vill se att en kvinna för första gången ska få toppjobbet.
Om säkerhetsrådet inte kan enas kan nya kandidater dyka upp i slutskedet. Den hetaste kandidaten är enligt DN:s källor i så fall Nigerias tidigare miljöminister Amina Mohammed, som just nu är FN:s vice generalsekreterare.
Men är någon av kandidaterna en ny Dag Hammarskjöld? Enligt personerna DN talat med är svaret tydligt. Nej.
Orsaken är enkel: varken Ryssland, USA eller Kina vill ha en stark ledare som utmanar deras intressen.
Några saker tycks dock alla kandidater vara eniga om. För det första, att FN behöver reformeras och krympa. För det andra, att FN behöver ta en mer aktiv roll i världens konflikter.
– I princip alla kandidater har sagt att de vill prioritera fredsfrämjande insatser och medling. Många ser att generalsekreteraren behöver vara mer på plats i konfliktzoner och förhandla mellan parter, säger Ben Donaldson på 1 for 8 billion.
Det förutsätter dock att FN får ordning på sin ekonomi – och att världens länder återigen tar organisationen på allvar, menar en mycket väl insatt FN-källa.
– Kommer FN att finnas kvar om 15 år? Tveklöst. Men kommer det att vara en organisation som världen tar på allvar igen? Det är fortfarande öppen fråga. Och det avgörs av hur länge medlemmarna låter denna försummelse pågå.
