Det började som ett starkt fritidsintresse med inriktning på naturfotografi. Men efter hand framträdde ett allt tydligare mönster.
Unga duvhökar gjorde plötsliga utfall mot grenar, slängde upp döda möss i luften och rullade kottar nedför branta sluttningar som de sedan jagade ikapp. De ägnade sig helt klart åt att leka. Ungefär som kattungar.
– Då började vi titta lite mer seriöst och systematiskt på allt material vi hade. Och då kunde vi se den här utvecklingskurvan över tid, som är så typisk för lekbeteende hos djur, säger Johan Lind, forskare och förste intendent på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Tillsammans med Måns Söderberg och Thomas Mras har han följt häckande duvhökspar i Stockholmsområdet under perioden 2017–2025. Nu presenterar de sina observationer i tidskriften Animal Behaviour.
Studien visar att lekbeteendet börjar när duvhökarna är omkring en och en halv månad gamla. Sedan blir det allt intensivare fram till drygt två månaders ålder. Därefter klingar beteendet av och försvinner när ungarna är tvungna att klara sig på egen hand, vid ungefär tre månaders ålder.
– Det finns ju ingen skola för vilda djur, och ingen annan som tar ansvar efter den här perioden man har med sin mamma eller pappa. Så det är under den tiden som man har ett fönster att ägna sig åt den här typen av beteenden, säger Johan Lind.
– Då får man mat och skydd mot faror. För det är ju både energikrävande och riskfyllt med lek. Man kan bli dödad av något annat djur när man far omkring, tillägger han.
Tidigare studier har påvisat lekbeteende hos andra arter av rovfåglar. Men det här är första gången som det har konstaterats hos duvhök – och att lekbeteendet så tydligt följer den typiska utvecklingskurvan.
Per Jensen, som är professor i läran om djurens beteende vid Linköpings universitet och fokuserat mycket av sin forskning på just lekbeteende hos olika djur, tycker att det är en intressant studie – även om antalet observationer är relativt få.
– Lek är ett beteende som har gått under radarn väldigt länge, men som förmodligen har en evolutionärt oerhört stor betydelse. Numera har man konstaterat att de flesta typer av ryggradsdjur leker, även ormar, reptiler och fiskar. Och förra året kom en studie som visar att till och med bananflugor tycks leka om de får chansen, säger han.
Han förklarar att man grovt kan dela in leken i tre typer. Dels föremålslek, som den nya studien visar att duvhökarna ägnar sig åt. Sedan är det social lek, ofta med låtsasaggressioner – och slutligen så kallad lokomotorisk lek, där djuren far omkring helt vilt på olika sätt.
– Ett rimligt antagande är ju självklart att leken hjälper djuren att träna upp förmågor som är avgörande för deras överlevnad, till exempel att fånga byten, gömma sig eller hantera sociala relationer. Men hittills har forskningen haft lite svårt att visa det, säger Per Jensen.
Som exempel nämner han studier som visar att katter jagar lika framgångsrikt vare sig de har fått leka eller inte leka som ungar.
– Så vi famlar faktiskt fortfarande rätt mycket i mörkret när det gäller lekbeteendet. Men om jag skulle sätta en slant på något så är det så klart en form av träning inför vuxenlivet.
Och drivkraften är en stark lust, tillägger han.
– Vi vet att leken är förenad med väldigt positiva känslor hos djuren. Så även om duvhöken kan ser sträng ut är jag säker på att den skulle le om den kunde.
