Insändare. Det spelar liten roll vem som vinner valet i Israel

Så var det dags för val i Israel – ett kraftigt segregerat, rasistiskt, ojämlikt och aggressivt land som av outgrundlig anledning av en del ses som ”den enda demokratin i Mellanöstern” – och oavsett utgången, och vilken regering som tillträder, kommer inte mycket att förbättras för palestinierna, vare sig de som lever i själva Israel eller under ockupation i Palestina.

Inget av de dominerande partierna har nämligen några som helst planer på att varken avsluta övergreppen i Gaza och fördrivningarna på Västbanken eller avskaffande av den ockupations- och bosättningspolitik som är hela anledningen till konflikten i denna del av världen.

Visserligen har även den arabiska minoriteten på runt 20 procent rösträtt i det israeliska valet – men samtidigt gör ett apartheidsystem med över 60 lagar att landets icke-judar till exempel inte kan ta vilka jobb som helst, inte bo var man vill och inte gifta sig med vem man vill.

Mest tydlig i denna koloniala ”bosättardemokrati” är den så kallade nationalstatslagen från 2018 som förklarar Israel för ett land för exklusivt judisk utveckling, uppmuntrar bygget av judiska samhällen – även på ockuperad mark – och avskaffar arabiska som officiellt språk.

Och om valet för de israelisk-palestinska medborgarna är litet av ett låtsasval är det helt frånvarande bland alla de palestinier som lever under israelisk ockupation. Här härskar ockupationsmakten med hjälp av runt 1 800 så kallade militärorder som inskränker och begränsar i stort sett alla aspekter av palestinska liv.

Och i Gaza fortsätter dödandet och utsvältningen, trots den nu årslånga ”vapenvilan” medan den israeliska krigsmakten hela tiden flyttar sin ”gula linje” och långsamt driver två miljoner människor ut i havet.

I vår del av världen talas det om valet i Israel som ett ”ödesval”, ett val avgörande för ”Israels självbild” och landets ”ställning i världen”. Men vem borde bekymra sig om självbilden hos ett land som ägnar sig åt ockupation, markstölder och folkfördrivning i sitt grannland, och vars ledning är internationellt efterlyst för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten?

Vad som borde bekymra är däremot vårt eget lands roll i detta. Det förmånliga handelsavtalet med Israel. Samarbetet inom vetenskap, idrott och kultur. Och inte minst vapensamarbetet med den folkmordsmisstänkta ministären.

Enligt FN:s högsta juridiska instans, Internationella domstolen i Haag, är alla länder ålagda att inte på något sätt bistå Israel i dess ockupation, något som nuvarande regering alltså öppet bryter mot. När vi, förhoppningsvis inom kort, får en ny svensk regering på plats är det viktigt att den – som människorättsgruppen Civil rights defenders nyligen påpekade i en debattartikel – kan ”presentera en tydligare politik för att försvara folkrätten och motverka straffrihet för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord”.