Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin sedan den allmänna rösträtten infördes i Sverige. Valresultatet landade på 28,02 procent av rösterna, en nedgång med 2,31 procentenheter från valet 2022.
Trots att S tappade många väljare lyckades oppositionen bli större än Tidöregeringen med den knappa marginalen 176 mot 173 mandat. Många väljare tappade förtroendet för S med argumentationen att partiet har gått alldeles för långt åt höger. Men stämmer det verkligen, och vad borde S och framför allt partiledaren Magdalena Andersson ha gjort annorlunda?
På senare år har hela Europa präglats av högerpopulism, inte minst Sverige. En central fråga har varit att bedriva en hård migrationspolitik, vilket helt har dominerat den svenska politiska debatten.
Från att Sverige haft en rimlig migrationspolitik gick landet efter valet 2022 över till en inhuman linje. Många lagändringar genomfördes utan att man lyssnade på experters – som Lagrådets – kritik kring vilka konsekvenser detta skulle leda till.
Detta resulterade i de så kallade ”tonårsutvisningarna” som fick stor uppmärksamhet i början av det här året och ledde till demonstrationer runt om i landet. Det blev en vändpunkt för synen på Tidöregeringens migrationspolitik; oskyldiga unga straffades inte för att de hade begått något brott, utan för att de fyllde 18 år.
Trots detta gick S till val med en fortsatt ”stram migrationspolitik”. Man ville visserligen stoppa tonårsutvisningarna, men i övrigt driva en hård linje som andra partier åt höger gjorde. Detta landade inte väl hos väljarna. I stället för att stå för en politik som visar medmänsklighet och solidaritet, valde S att följa de tillfälliga vindar som blåser högerut.
Detta dilemma är inte unikt för Sverige. I USA såg vi nyligen i mellanårsvalet hur högern gång på gång försökte tysta progressiva kandidater genom att stämpla dem som ”extrema”, ”socialister” eller ”kommunister” så fort de förespråkade mänskliga rättigheter och en stark välfärd. Men de kandidater som vågade gå igenom denna storm och stod starka blev vinnare till slut.
De bevisade att folket kan lita på en politik om politikern visar att den verkligen tror på sin politik. När ett vänsterparti försöker kopiera högerns retorik söker sig högerväljarna ändå till ”originalet”, medan den egna basen förlorar hoppet. Detta ändrar hela människans syn på samhället och väljer att tro att samhället inte kommer till hjälp än, utan man måste klara sig på egen hand.
Det är här ansvaret vilar tungt på Magdalena Andersson. Det räcker inte längre att borra ner huvudet och hoppas att makten trillar i knät bara för att motståndarna gör bort sig. Hon måste kliva fram och våga säga vilken politik hon faktiskt vill bedriva – från hjärtat, inte från en opinionsundersökning. Det är dags för henne att välja vilka partier hon vill samarbeta och vara i regering med. Det betyder inte att hon ska stänga dörren för andra alternativ, men hon måste välja sina egna favoriter.
Svenska folket kräver att få veta vilka partier vill hon faktiskt regera med. Ska S fortsätta tveka och låta Centerpartiet och Vänsterpartiet bestämma över dem, eller vågar Andersson sätta ner foten, samla sitt lag och rakryggat leda en rödgrön framtid?
Att vägra ta ställning skapar bara osäkerhet hos väljarna och gör att S framstår som ett parti utan kompass. Detta har skapat osäkerhet dessutom hos partimedlemmarna som har organiserat sig och kämpat under hela valrörelsen för en förändring. Det är dags för partiledningen att ta ansvar och våga.
Socialdemokraterna vinner inga segrar på att vara en blek kopia av sina politiska motståndare eller skämmas för sina regeringsalternativ. Vi behöver fler socialdemokrater – och en partiledare – som står upp för vår politik, och som vågar göra det fullt ut.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
