Insändare. Omänskligt att stänga LSS-boendet Safiren

Tänk dig följande. Ni äter frukost. Och du måste berätta för ditt barn att om två veckor kommer ert hem att försvinna. Barnet måste flytta. Inga fler skratt runt middagsbordet. Inget mer fredagsmys i vardagsrummet. Ingen mer lek i hallen. Hemmet försvinner och barnet kommer inte heller få träffa de trygga vuxna som finns i vardagen.

Hur skulle ditt barn reagera? Med tårar? Med skrik? Med en massa frågor?

Föreställ dig nu att du som vuxen inte kan svara på några av barnets frågor. Du kommer varken kunna förhindra att deras trygga punkt försvinner eller förklara vad som kommer att hända barnet härnäst. Du vet inte var barnet kommer att flytta. Du vet inte vilka vuxna som kommer finnas i barnets vardag framöver. Du vet inte hur barnets sovrum kommer att se ut. Men du vet bara att barnets hem försvinner.

En omöjlig situation. (Så ta en paus och andas, det här skulle väl ändå aldrig få ske i Sverige, där barnens rättigheter väger tungt?) Men ändå sker det. Just precis nu, faktiskt. För de allra mest utsatta barnen vi har i Sverige.

Bara några veckor innan jul meddelade Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) att Stockholms enda boende för multisjuka barn ska stängas. På Safiren bor just nu fem barn. De måste flytta före den 20 november.

För dig som inte vet hur det boendet ser ut, så låt mig förklara. Det är som vilket hem som helst, men anpassat efter barnens speciella behov. Det är där i vardagsrummet som barnen kollar fredagsfilm med snacks. Det är där i köket som man samlas kring frukost på morgonen. Det är där i hallen som rummet fylls med komma-hem-grejer efter skolan.

Visst kan det se lite annorlunda ut. Det är inte alltid en ryggsäck med läxor. I stället kan det vara väskor med handvärmare när det är kallt, för barnet som sitter i rullstol. Det är inte alltid en gympapåse, utan sondmat som packas upp tillsammans med pyssel som barnet gjort i skolan. Men det är samma kärlek, samma liv, samma lek. På ett boende som Safiren bor barn, vars familj inte kan ha dem på heltid på grund av de omfattande vårdinsatser som krävs.

Fråga mig, jag vet, jag hade turen att få jobba här. Även om det var ett tag sedan är det samma stabila ledning, samma trygga verksamhetschef och en omtänksam personalgrupp på plats. För här trivs man. Inom dessa fyra väggar går barnens rättigheter först. Deras behov går först. Deras känslor går först. Tills nu.

Anledningen till att barnens hem försvinner är politiska beslut. För några år sedan lovade politiker hårdare krav för att få bukt med att kriminella nätverk styrde hvb-hem i Sverige. De skulle även omfatta LSS. Så när brottsregisterutdrag saknades på Safiren sparkade Ivo bakut. (Eller kanske klappade de händerna, för att de fick en ursäkt att stänga ner en annars dyr verksamhet?)

Region Stockholm hade, på Safirens vägnar, tagit utdrag från belastningsregistret för all sin personal. Allt var under kontroll. Men de hade följt ett annat regelverk som säger att utdragen ska raderas efter att de har noterats. Och det betyder, menar Ivo, att det inte finns några bevis för att de över huvud taget har gjorts.

Region Stockholm fick varningar om att rutinen borde skärpas. Personalavdelningen gjorde fel igen. Det är självklart inte okej. Men är arkivmissen en rimlig anledning till att ta bort ett hem för fem barn som kräver vård, dygnets alla timmar?

Safiren stänger alltså inte på grund av vanvård, förklarar Joonas Terje, Ivo-enhetschef, i en artikel i DN. De ser faktiskt inga som helst brister på boendet, för barnen. Det stänger ner för att man, som han säger, inte vill göra skillnad på verksamhet och verksamhet. Det verkar som att man måste agera likadant mot dem som mot hvb-hem som man misstänker kontrolleras av kriminella.

Ja, för hur skulle det se ut om man faktiskt kunde se att det fanns en skillnad mellan ett LSS-boende och en privat aktör med kriminella aktiviteter? Då riskerar Ivo att tappa sin legitimitet, menar Joonas Terje. Och det är tydligen det viktiga i den här sakfrågan.

På frågan om det inte är hjärtlöst att stänga Safiren menar Joonas Terje att ”hellre fria än fälla är inte riktigt den väg politiken går”. Ivo var med andra ord aldrig tvungen att stänga ner boendet. Men de valde ändå att göra det. Att stänga ner Stockholms enda boende för multisjuka barn. Och ta bort deras hem. Deras trygga punkt. Deras personal.

Var ska barnen bo nu, Joonas?