En sen höstkväll ringde min chef och så snart jag såg hans namn på displayen anade jag vad det handlade om. Under dagen hade det rapporterats i medierna om psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgrens mördare, en terrormisstänkt högerextremist, som hade en lång lista över bland annat journalister och politiker han ville döda eller som i alla fall skulle katalogiseras som landsförrädare och fienden.
Min chef hade en dämpad ton, som om han skulle framföra ett dödsbud: ”Jag är inte glad över att behöva ringa det här samtalet. Du har säkert redan räknat ut vad det rör sig om.”
Jag reagerade som jag brukar i vissa pressade lägen, jag stramar upp mig och klarar inte av att blotta något i stunden. Jag blev inte hysterisk, jag började inte gråta, jag tog in informationen om att jag stod på listan, hur tidningen hanterade saken och att jag naturligtvis skulle få det stöd som krävdes – även om själva faran verkade begränsad, eftersom mannen satt i häkte och jag bara var en av hundratalet andra.
Efter telefonsamtalet kröp jag ihop intill min sambo i soffan som någon som sökte fysiskt beskydd. Vi var i Bohuslän, långt från tidningen. Utanför fönsterrutorna var kvällen ogenomträngligt svart. Trots det kändes det som om vi var fredade här, att barnen var trygga bara av att vara i ett gammalt hus långt bort från allt, som om en vedspis och blommiga tapeter var ett värn mot det moderna raseriet.
När jag tittade igenom listan han på typiskt högerextremistiskt manér hade upprättat, kände jag en sorts ohelig lättnad över att så många var med. Listan bjöd in till skämt om att han lika gärna kunde ha skrivit upp de människor inom kultur, politik och media som han inte ville skada eller hatade.
Vi hade möten med chefredaktören och tidningens säkerhetsansvarige, DN har blivit sorgligt effektiva och bra på att ta hand om hot mot medarbetarna. Vi vet vad syftet med hot oftast är, att det mest är för att skrämmas och få oss att tystna och därför säger vi till varandra att vi inte ska bli rädda, i alla fall inte tystna.
Beskedet jag fick den där höstkvällen 2022 var bara en bekräftelse på något som hade pågått i tio år. Den här gången hade hotet passerat en åklagarmyndighet och kom från en misstänkt mördare, det var förstås skillnad. Men oron var inte ny.
Den hade uppstått i början av 2010-talet. Hoten och aggressiviteten följde den nya politiska trenden som en lång skugga. Man kan kalla den trenden för högerpopulism, nationalism, auktoritär höger; oavsett etikett såg det ut som det gjorde i min mejlkorg.
För mig var Sverigedemokraternas framväxt och inträde i riksdagen 2010 någonting oerhört. Jag kunde och kan inte förstå hur ett parti som vuxit fram ur nazistiska rörelser får fjärrstyra en svensk regering. Den åsikten har jag uttryckt i DN många gånger om och på olika sätt. Inte för att åsikten har förändrats, utan för att frågan ständigt har vuxit, partiet har vuxit, andra partier har gett dem allt på silverfat.
Jag vet att oron har ätit sig in i mig, fastän det inte fick hända. Det känns besudlande att jag har låtit mig påverkas.
Under åren kom mejl med förslag om vilken sorts våldtäkt jag skulle behöva utsättas för, för att ”bättre förstå” varför Sverigedemokraterna har rätt och jag har fel. Oftast var det inte fullt så avancerat, bara en strid ström av mörk vrede och som alltid hade med artiklar om SD att göra, eller om jag uttryckte något feministiskt eller antirasistiskt. Med tiden har jag ju förstått hur frågorna hänger ihop, att det finns en högernationalistisk åsiktsgemenskap som punktmarkerar framför allt kvinnor i offentligheten som inte delar deras världsbild.
Jag vet att oron har ätit sig in i mig, fastän det inte fick hända. Det känns besudlande att jag har låtit mig påverkas.
Jag har fortsatt skriva om högerextremism och om hur den normaliseras av att SD har blivit regeringsunderlag. Men jag har inte skrivit med samma självklarhet, för jag har vetat att när jag skriver måste jag också stå ut med raseriet i mejlkorgen och i sociala medier. Jag måste trycka undan tankarna på nationalisternas listor och kataloger.
Efterhand förstod jag och många andra som upplevde samma sak att det inte var enskilda privatpersoner som reagerade spontant, utan att mejlandet var organiserat. Samma sak på det som då hette Twitter, numera X. Det var inte en väldig mängd gräsrötter som angrep, utan något mycket mer avancerat.
Det är ett utslag av tidsandan, en som rört sig över hela västvärlden, att näthatet och hoten mot journalister vuxit. Men det är inget sammanträffande att det även skett i samband med partiets utveckling i Sverige. Jag trodde att något avgörande skulle förändras när TV4 och reportern Daniel Andersson 2024 avslöjade att SD drev egna trollfabriker som hade till uppgift att skapa oro och jaga efter journalister. Så blev det inte, i alla fall inte just då.
”Val efter val av förlamande skräck, av triumferande skinnskallar i kostym som med glansiga ögon tuggade i sig mandat efter mandat”, skriver Jens Liljestrand i Expressen om hur valvakorna har brukat vara (14/9).
Sverigedemokraterna kommer ur den nazistiska rörelsen och ingen politisk rörelse i Sverige är så våldsbenägen som den högerextrema. Det är ett faktum, bekräftat av bland andra Säpo.
Kanske är det där, i den primitiva, mänskliga skräcken för att få stryk, som i alla fall en del av tassandet kring SD ska förstås, i oron för ett våldskapital. I rädslan för fysisk smärta, på en djupnivå som människor inte själva förstår förrän hotet verkar minska.
Jag måste trycka undan tankarna på nationalisternas listor och kataloger
Tre procentenheter mindre. Tre. Det är en futtig siffra. Men det här kändes inte futtigt. För första gången sedan SD kom in i riksdagen backade de och jag kände en utandning som jag inte riktigt förstod, det påminde om när smärta släpper.
Smärtan var rädsla. Jag har alltså varit rädd.
Dagen efter valet var det som om Maud Olofsson i P1 Morgon inte längre orkade med den allmänna rädslan för ett enda parti. En milt formulerad sammanfattning om att Tidöregeringen dragit långt åt höger under samarbetet med SD fick en av programledarna att säga det sedvanliga ”Nu är ingen från SD här och kan försvara sig.”
”Men alltså, det där är ju en dumhet. Varenda gång de inte är här och får försvara sig så säger ni så här, men det gör ni ju aldrig om en centerpartist är frånvarande eller något annat parti, det här är jag så trött på att höra. Ursäkta”, sade Maud Olofsson.
”Det är liksom Sveriges Radios opartiskhetsregler som gör att vi måste säga så här och jag hoppas att vi gör samma sak också med andra partier”, svarade programledaren.
”Nej. Det är det ni inte gör,” sade Olofsson.
Hon vägrade acceptera de hukande etikettsregler som uppstått i allt som har med Sverigedemokraterna att göra, som inte bara handlar om opartiskhet, utan som framstår som en internaliserad strykrädsla.
Mer än 17 procent av väljarna är fortfarande massor. Och ändå – när jag kände lättnaden, förstod jag något om vad de senaste 15 åren har inneburit i mitt yrkesliv, effekterna av den långa skuggan.
