Det gör inte längre ont när Jhonas Aostri, 16 år, skrattar. Bara om han skrattar väldigt mycket. Ärret på magen går från ena sidan till den andra. På ryggen finns ett fem centimeter långt märke. Ungefär lika brett som gärningsmannens svärd.
När han fick hjälp ut ur epan på sjukhusets parkering i Fagersta var hans första tanke att han hade smutsat ner de slitna lädersätena med blod.
Det har gått en dryg månad sedan den brutala attacken på Brinellskolan och han kan inte låta bli att le åt sin egen reaktion.
– Att jag säger förlåt, förlåt och börjar be Fredrik om ursäkt för blodet i bilen.
Ensam på sitt rum kommer mörkare tankar. Hur ska kroppen se ut med alla ärr? När kan han göra det han älskar igen, träna fotboll och brottning?
– Vänner, familj och allt stöd som jag har fått i sociala medier har gett mig en anledning att komma ut från sjukhuset. Att inte ge upp, säger Jhonas Aostri.
Den här söndagseftermiddagen, i vardagsrummet hemma i mammas lägenhet i Fagersta, träffar han två skolkamrater som troligtvis räddade hans liv.
Mohamed Ali Husein, 20 år, som läser till undersköterska, fångade upp honom utanför skolan och tryckte en tröja hårt mot hans blödande sår i ryggen och på armen.
Fredrik Ericson, 16 år, körde dem till sjukhuset i sin epa. De kom dit innan sjukhuspersonalen ens förstått att en skolattack hade ägt rum.
I soffan sitter också Ayad Salah Mohammed, 16 år, med en krycka lutad mot väggen. Han och Jhonas har känt varandra länge genom sina familjer. Mammorna arbetar som vårdbiträden på samma äldreboende. De är båda med under intervjun.
Ayad skadades också svårt, av flera svärdhugg, i attacken där ytterligare en pojke fick lättare skador och en 17-årig flicka dog.
Mellan saftglas och fat med vindruvor, kex och baklava ligger en nyritad skiss av Brinellskolans elevhall och korridorer.
Jhonas pekar och visar var han satt med mobilen – ytterst vid ett bord – med ryggen mot entrén där den misstänkte gärningsmannen Liam Nebel kom in: Svartklädd med mask och hjälm, beväpnad med ett svärd.
Det var fredag. Första veckan på terminen efter sommarlovet.
Plötsligt kände Jhonas en kraftig smärta i ryggen, som ett slag från en hård pinne.
– Jag trodde att det var en vän som hälsade på mig bakifrån och råkade slå mig för hårt. Jag reagerade och sa ”vad fan gör du” men förstod när jag såg svärdet att jag var tvungen att ta mig därifrån.
Han stod mitt emot den svartklädda angriparen men lyckades kasta sig åt sidan och klarade sig från ytterligare ett hugg som han tror var riktat mot hans mage.
Trots att fötterna gled under honom lyckades han fly.
– Jag halkade i mitt eget blod och ramlade en halvmeter från honom. Men jag ställde mig upp och sprang. Jag hörde skrik runt mig men såg inga människor. Jag fick tunnelseende.
Jhonas hade gärningsmannen bakom sig när han passerade genom en korridor med elevskåp. Vid ett av dem stod Ayad och undrade varför människor sprang och skrek.
Han har en minnesbild från den stunden som brukar visa sig extra tydligt. I korridoren en bit bort såg han den dödade flickan falla mot golvet.
– När tjejen ramlade såg jag allt.
Först trodde han att det var en konstig lek. Men när den utklädda med svärd gick mot honom i korridoren, då förstod han att det inte var på låtsas.
När anfallet kom försökte han skydda sig med sina händer.
– Jag greppade tag om svärdet med handen och han vred runt.
Hur lyckades du fly?
– Jag vände mig om och sprang. Då högg han mig i ryggen. Svärdet gick upp och ner. Han drog ut det och körde in det i sidan. Men jag lyckades springa och kom ut.
Utanför skolan fick han hjälp av lärare som tryckte klädesplagg mot hans sår. Väntan på ambulans kändes som en evighet, berättar Ayad.
– Jag var rädd, det var allt jag tänkte på. Och jag tänkte på mina sår, min hand, min mage och mitt bröst, allt var blodigt.
På skissen över Brinellskolan visar Fredrik var han befann sig när kaoset utbröt i elevhallen. Det var vid ett bord nära Jhonas. Mohammed satt och pratade med några klasskamrater lite längre bort.
Precis som alla andra sprang de för sitt liv. Mohamed såg vänner som var nära att ramla.
Nu bär han på oro som kan göra det svårt att hålla fokus på lektionerna.
Han skräms av att det finns fler ungdomar i polisutredningen som kan ha planerat egna skoldåd i kontakt med misstänkte Liam Nebel.
– Det är läskigt att folk på sociala medier ser upp till honom. Att det finns fler som tänker likadant.
I soffan berättar Mohammed för de andra om något som hände honom för några dagar sedan. Hur han satt i ett grupprum i skolans tillfälliga lokaler och funderade på hur han skulle fly därifrån om någon kom in i rummet med ett vapen.
– Då öppnade en lärare dörren med ett ryck, utan att knacka eller någonting, och jag fick panik. Det här är något vi kommer att få leva med hela livet.
Alla i soffan nickar och känner igen sig.
Fredrik har kommit på sig själv med att leta flyktvägar på skolan. När Jhonas kom tillbaka till klassrummet för två veckor sedan funderade han på hur lätt det skulle vara att öppna ett fönster, lyfta upp ett bord som skydd eller kasta en stol.
– Man tänker på det fastän att det är över. Skolan måste ta elevernas oro på allvar, säger Mohammed.
Ärren finns både inuti och utanpå.
Ayad lyfter på tröjan och visar ett plåster som täcker hela magen. Han visar ärren från där svärdet gick in och ut.
Punkterade lungor, skador på hjärtmuskeln och levern gjorde att han behövde intensivvård och flera operationer på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
Ett tag var hans tillstånd livshotande.
Nu tar han sig runt korta sträckor med hjälp av en krycka och drömmer om att kunna börja gymma igen.
I veckan ska han tillbaka till skolan.
Hur hittar du kraft att kämpa vidare?
– Mina vänner och familjen säger till mig att jag kan klara det. De ser till mig och försöker få mig att vara positiv.
Jhonas har fått vård på Västmanlands läns sjukhus i Västerås. Hans ena njure blev skadad av svärdet vilket krävde en stor bukoperation.
Han oroar sig mest för skadade nerver, senor och muskler i sin högra hand och arm.
När han flydde genom korridoren hade han mobiltelefonen i handen.
– Jag stoppade ner den i fickan och först då märkte jag att jag var helt uppskuren i högra handen. Det var typ en knytnäve som kunde få plats i såret.
Vännerna som kom till sjukhuset med godis och Fanta exotic betyder allt för honom, berättar Jhonas.
Vad längtar du mest efter just nu?
– Jag längtar efter att komma tillbaka till sport, för jag är en aktiv person som gillar att röra på mig. Och jag hoppas att handen ska bli som förut.
Läs också:
Flicka misstänks för mordplan – hade kontakt med Liam Nebel
