Johannes Anyuru samlar texter om Gazakriget i ”Upplyst sten”

”Vårt offentliga språk rymde ett folkmord”, skriver Johannes Anyuru försommaren 2025.

Israels krig i Gaza hade då pågått i ett och ett halvt år. Nästan 60 000 människor hade dödats, och katastrofen skulle bara fortsätta.

I ”Upplyst sten. 2023–2026” samlar en av landets främsta prosaister sina egna (och andras) texter om vad som skett på Gazaremsan de senaste åren. Allt medan världen såg på. Anyuru har försökt skriva sig fram och hitta ett sätt att tala om avgrunden. Bland annat genom att sammanfatta Sydafrikas ICJ-anmälan mot Israel i skriften ”Faktan”.

Tidigt i ”Upplyst sten” förklarar han att boken ska ”förgöra den linjära tiden”. Och ja, tiden skruvar sig kring sig själv, den kronologiska händelsekedjan med något slags startpunkt i januari 2023 löper nedanför huvudtexten, inte som fotnoter utan som en berättelse i sig, för att emellanåt förgrena sig upp över sidorna och ta över helt (det tillkommer dessutom en tredje tidsaxel som löper in i den ”huvudsakliga”). Händelsekedjan pågår även igenom och förbi referenslistan mot slutet. Det blir oerhört effektfullt och konceptuellt skickligt.

Detta arbete över flera plan och dimensioner skapar en svindlande hybrid till bok, samlar essäer, poesi, statistik och brev, men utan att uppfattas som slumpmässigt. Anyuru går i dialog med filmer, dikter, videoverk och noveller, med Instagramuppdateringar, nyheter och hjärtskärande vittnesmål, hela tiden med antalet dödade som en oförsonlig klocka:

”4 september. 65 209 dödade. Israel bombar Gaza City. Döda och skadade strömmar in till sjukhusen. Skolor, tält och ambulanser brinner.”

Tre miljoner livsår har tillintetgjorts, konstaterade den medicinska tidskriften The Lancet hösten 2025. Ja, vårt offentliga språk rymde faktiskt detta. Anyurus texter blir en ständig förhandling med språket, vilket är rimligt med tanke på hur språket blivit ett verktyg för att folkmord ska kunna ske. Hur det tillintetgjort palestiniern, reducerat en pojke till ingenting. I femte texten, ”Inget ord för katastrofen”, skriver han:

”Det går inte att namnge det som pågår, eftersom dess namn borde få världen att rämna.”

Just denna omvärldens oförmåga att agera blir uppenbar.

Tidigt knyter han an till Olof Palmes jultal 1972 om Vietnamkriget och kontrasterar på så vis effektivt den ryggrad som präglade dåtidens svenska politik mot dagens bristfälliga motsvarighet:

”Fantisera att namnet Gaza inte för evigt står bredvid namnen Hanoi, Guernica, Oradour, Sharpeville, och Srebrenica, och andra namn som jag låter bli att nämna, av kärlek, trots allt. Låtsas du. Du som tittar på ett foto av en tioåring som kastar en sten mot en stridsvagn och hellre än att se en strimma av din egen mänsklighet i pojken söker efter dina anletsdrag i maskinens ärrade mask av kompositmetall och kamouflagenät.”

Hela tiden: hyckleriet. Jämförelserna med den mangranna uppslutningen för Ukraina, häxjakten på de som tagit bladet från munnen. Ebba Busch kan påstå att Israel gör världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas, samtidigt som israelisk militär skjuter folk som köar för mat i svältens Gaza.

Men även om ”Upplyst sten” är en oerhört tung bok, och emellanåt krävande rent litterärt, kan jag häpna över Anyurus lika poetiska som direkta sätt att formulera sig. Som när han berättar om vännen som enligt Anyuru fick sparken från sitt hamnarbete sedan facket han engagerat sig i blockerat krigsmateriel.

”Ett försök att tysta honom genom att tvinga honom att tala.”

I en annan passage återger Anyuru en scen från ”True detectives” första säsong, då Matthew McConaughey och Woody Harrelsons poliser tvingar en korrumperad polischef att se på en video där ett barn dödas. Ett brott nämnda polischef delvis bär ansvaret för.

”Titta på det”, säger McConaugheys rollfigur. ”Titta på det.”

”Upplyst sten” fungerar på samma sätt, som en påminnelse om att inte vända bort blicken. Resultatet blir ett lika storartat som fasansfullt verk, en förteckning över detta mänsklighetens misslyckande. Och sedan? Vad händer då? Anyuru svarar:

”[D]et kommer aldrig att finnas ett efteråt. Inget av det som sker dessa år kommer någonsin att vara över. Det har hänt och kommer alltid att ha hänt.”

Även om 'Upplyst sten' är en oerhört tung bok, och emellanåt krävande rent litterärt, kan jag häpna över Anyurus lika poetiska som direkta sätt att formulera sig

Man kan med fördel inkorporera ytterligare en axel och parallelläsa ”Upplyst sten” med ”Berget till dalen, floden till havet” av Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarevic, rasande poesi som likt Anyuru sammanfattar det som alltid kommer att ha hänt:

”Det finns ingen nåd för er, varken här eller någon annanstans / Imperiets döttrar, patriarkatet i våra liv, girl bosses of genocide / Ni som runkar till demokratiska rättigheter / vars inskränkningar får era plåmpågar att svälla.”

Anyuru skriver:

”Israel dolde ju aldrig vad de sysslade med. Tvärtom: de uttalade ambitionen att döda barn redan under folkmordets första dagar (som inte var dess första dagar), när de sa att människorna i Gaza var odjur och skulle behandlas som odjur.”

Titta på det.

Vi ska vara tacksamma för Johannes Anyurus patos och penna – och bottenlöst förfärade över att ”Upplyst sten” ens behövde skrivas.