Kultursverige behöver fler bråk om kulturens uppgift

Förra veckan möttes de fyra stora tidningarnas kulturchefer i P1 för att diskutera kulturpolitik. Alla tyckte ungefär att kulturen borde få mer skattepengar, att barn måste lära sig läsa, att kulturministern inte ska vara så uppkäftig som Parisa Liljestrand varit och att kulturen i dag står i förfall. Till slut utbrast Expressens Victor Malm i ett anfall av självinsikt: ”Gud vilka produkter av en lång konsensus om svensk kulturpolitik vi är”.

Mm, så är det ju. När en inte obetydlig del av Kultursverige beger sig till Göteborg och Bokmässan i veckan kommer det att låta ungefär likadant där: Alla vill ”uppvärdera kulturen”.

Och visst, men det finns en fara i det där. Konsensus bereder väg för slapphet i tanke. Kulturvärlden behöver fler bråk, om vad som är kulturens uppgift – och vad det faktiskt betyder att ”uppvärdera” den. Annars riskerar nästa kulturminister att omfamnas bara hen höjer bidragen till folkhögskolor litegrann, går på galor och hyllar kulturskapare.

Man kan kritisera Liljestrand för mycket, men hon har faktiskt öppnat en väg för nästa kulturminister att göra skillnad på riktigt. Inte minst när det gäller det där centrala som kulturskapare ofta inte är tillräckligt intresserade av att göra sig förtjänta av: stålar. Dels genom att ha löst delvis privat finansiering av Operans renovering. Dels med utredningen om breddad kulturfinansiering som presenterades i maj, som lade fram förslag om utökade möjligheter till donationer och sponsring. Utredaren poängterade att det skulle kräva ökad och stabil offentlig finansiering av kulturen. Precis detta har önskats av branschorganisationerna Sveriges museer och Svensk scenkonst.

Samtidigt har Socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson Björn Wiechel upprepade gånger avfärdat förslaget som ett sätt att minska de offentliga satsningarna. Det är feltänkt: Tidöregeringen minskade kulturfinansieringen utan att först bredda den, men eftersom vi har så lite privat finansiering slog det hårdare än det hade gjort i andra länder. Om Socialdemokraterna får som partiet vill, och utredningens förslag inte realiseras, riskerar vi att missa stora intäkter till kultur- och konstlivet, på grund av ideologiska skygglappar.

Ska konsten riskera att fångas av Carl-Oskar Bohlins goda vilja och, låt oss kalla det, Lars Trägårdh-nationalromantiken?

Kulturchefer, skribenter, politiker tävlar gärna om vem som flest gånger kan säga att den vill höja kulturens värde. Men konsensusen om den saken har uppenbarligen inte lyckats stoppa nedskärningar. Snarare har resultatet blivit att viktiga skiljelinjer grumlats. Samtidigt tar man till alla medel för att försöka berättiga kulturstöd, vilket kommer med risker. Nu, i linje med dagens fokusområden, lyfts ofta kulturens bidrag för nationell sammanhållning och beredskap. Men ska konsten riskera att fångas av Carl-Oskar Bohlins goda vilja och, låt oss kalla det, Lars Trägårdh-nationalromantiken?

Expressens Victor Malm blev så deprimerad av hur mycket han höll med de andra kulturcheferna att han efter P1-samtalet dömde ut kulturpolitik som ”tråkigt” och skrev att de borde bråka om estetiska frågor mer i stället. Men att backa undan från den politiska debatten nu vore synd. Det har varit fyra år där Kultursverige unisont kritiserat Parisa Liljestrand. Det må ha varit lätt. Nu borde den svårare diskussionen ta vid: Dags att erkänna och fullfölja vad hon gjorde rätt.

Läs mer:

Max Hjelm: Dålig dag? Du jobbar åtminstone inte på Migrationsverket

Max Hjelm: Veronica Maggio har rätt om vad valet handlade om