Kina är stort och det är skillnad på en elitskola i Shanghai och en byskola i Sichuan i sydvästra delen av landet.
I Pisa-undersökningen deltog endast elever från skolor i Peking, Shanghai och de välmående provinserna Jiangsu och Zhejiang på östkusten. De buntas ihop till förkortningen BSJZ (B står för Beijing, Peking), vilket redovisas i en fotnot i undersökningen.
Tillsammans bor där 200 miljoner invånare, men de är inte representativa för hela Kina.
Li har varit lärare i 20 år vid en ordinär skola i Peking med drygt 1 000 elever. Det är ingen skola som får föräldrar att flytta till en lägenhet i närheten bara för att deras barn ska hamna i upptagningsområdet. Den har aldrig varit med i en Pisa-undersökning, det är bara en vanlig skola, säger Li.
Hennes elever är 14 eller 15 år gamla. När de går sista året i högstadiet mognar de och blir mer fokuserade på resultaten.
– Så har det alltid varit. Det nya är att eleverna pratar med varandra på lektionerna. Vi har regler som säger att de ska vara tysta, men även om jag säger till bryr de sig inte alltid om det längre. Det händer att jag inte känner mig respekterad, och så var det aldrig förr.
Efter lektionen tar hon stökiga elever åt sidan.
– När jag frågar om anledningen till att de inte lyssnar svarar de ibland att de tycker att ämnet är svårt och att föräldrarna inte kan hjälpa dem med läxorna. Eller att hela deras familjesituation är besvärlig.
Ibland ljuger elever om vad som verkligen hänt i skolan. Det kan leda till att föräldrarna ringer en klagomålslinje i Peking eller direkt till myndigheterna och uttrycker sitt missnöje med skolan.
– Då måste skolan enligt reglerna besvara klagomålen inom 24 timmar. Om jag hamnar i den situationen måste jag kanske ta fram kamerabilder från skolan som visar att jag inte gjort fel. Det är min uppgift att prata med föräldrarna tills de blir nöjda och inte längre klagar, säger Li.
I dag klagar föräldrar på det mesta, tycker hon. De anser att det är lärarens fel om deras barn får dåliga skolresultat.
Sedan säger hon något förvånande, särskilt som den traditionella bilden av en kinesisk lärare är en strikt person som brinner för att proppa eleverna fulla av kunskap inför gaokao. Det är det avgörande tredagarsprovet till universitetet.
– Skolan spelar inte så stor roll, säger hon och tittar ut genom fönstret. Eller jo, gaokao är viktigt, de som har lätt att lära skaffar sig bra möjligheter och kan arbeta på myndigheter. Men studierna är egentligen bara en liten del av hela livet.
– Mycket handlar om hur man klarar av att handskas med svårigheter. Det har blivit mitt perspektiv efter att jag har haft kontakt med gamla elever som gått ut skolan.
Hon vill att eleverna fortsätter att lära sig så mycket som möjligt om fysik, men sedan fem år får hon inte ge dem för ansträngande läxor.
– Det är ett krav från myndigheterna – och inte alls en bra utveckling, säger hon. Därför tar läxorna jag ger bara 20–30 minuter att göra. Så trycket på att eleverna ska prestera bra kommer inte längre från skolan, utan från eleverna själva, och från föräldrarna.
I dag måste den 45-åriga läraren också ta hänsyn till elevernas olika personligheter. På skolan hon arbetar på är det inte längre tillåtet att ranka eleverna efter resultat och dela in dem i grupper. Då kan föräldrarna också ringa och klaga.
Samtidigt är det vad som pågår på de bästa skolorna när de på vissa lektioner tävlar i sina ämnen om vem som får bäst resultat, säger hon.
Att utbildning fortfarande tas på största allvar i Kina står helt klart. Sista året på gymnasiet tillbringar många elever tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan med att memorera, återge och repetera massor av information som förberedelser för det fruktade universitetsprovet. Resultatet avgör vilket universitet de kommer in på, om de över huvud taget kvalificerar sig för att bli antagna. Så visst lyser flitens lampa ännu i Kina, trots att lärare Li också vittnar om en ny utveckling för sina högstadieklasser.
På Lis skola börjar lektionerna klockan 8. Inte med morgongymnastik som i många andra skolor – gymnastiken kläms i stället in mellan två lektioner senare på dagen. Hon samlar in elevernas mobiltelefoner och lägger dem i en låda på morgonen. De får tillbaka telefonerna när de går hem. Men den som råkar bli sjuk får naturligtvis ringa sina föräldrar under dagen.
Under en extra paus två gånger om dagen gör eleverna ögongymnastik, de trycker på punkter runt sina trötta ögon. Lunchen är 40 minuter lång och klockan tre på eftermiddagen är skoldagen slut.
– Självklart är det eleverna som ansvarar för städningen i klassrummet, det är ju de som använder rummet hela dagen. Eleverna suddar ut vad som står på svarta tavlan och hämtar lunch till alla. De sopar och torkar golvet. Vi delar in dem i olika arbetsgrupper. Alla fixar sina egna bänkar. Men en städerska gör rent i korridorerna.
Efter klockan tre står idrott och andra aktiviteter på programmet för dem vars föräldrar inte kan hämta tidigt. Vissa studerar på egen hand fram till 17:40 då skolan stänger.
En gång om året, under sommarlovet eller vinterlovet, gör Li ett hembesök hos elever för att stämma av hur skolarbetet går.
Hon trivs, trots den högre ljudnivån i klassrummet och kritiska föräldrar, med sina elever och sitt yrkesval. Att vara lärare i Peking är ett arbete med hög status, lite som att arbeta på en myndighet. Men det betyder också att ett formellt tillstånd krävs från myndigheter för en intervju med utländska medier – om det ens blir klartecken. Därför vill hon inte förekomma med namn och bild i tidningen. Li heter egentligen något annat.
När hon stöter på elever i korridorerna bugar de för henne när de hälsar. Lönen är inte dålig för en lärare vid hennes skola: i närheten av motsvarande 20 000 kronor i månaden – snittlönen i Kinas storstäder ligger på mellan 15 000–19 000 kronor. Framför allt blir hennes kommande pension nästan lika hög som lönen, vilket är ovanligt.
Hon har bra relationer med sina elever, som kallar henne för ”lärare Li” och ibland för ”storasyster Li”.
Särskilt ”storasyster Li” är ett epitet som antyder en förtrolighet. Det händer att elever som är deprimerade och har det väldigt jobbigt i skolan vänder sig till henne.
– Först och främst vill jag att mina elever är och blir lyckliga, därför försöker jag lära dem att möta livet med optimistiska tankar om världen och sig själva, säger hon. Det är min teori om vilken som är min viktigaste uppgift som lärare.
