Ledare: Hånet mot Centern säger mycket – men inget om Centern
Elisabeth Thand Ringqvist (C) misslyckades med att bilda en mittenregering, men hindren är snarare ideologisk låsning än sakpolitiska skillnader.
Quick Look
- Elisabeth Thand Ringqvist (C) har konstaterat att det saknas förutsättningar för en mittenregering.
- Analysen pekar på att partiernas fastlåsta identitetspolitik och vägran att förhandla över blockgränserna hindrar samarbeten trots parlamentariskt underlag.
AI-generated summary
Why It Matters
Elisabeth Thand Ringqvist (C) har genomfört sonderingar för att undersöka möjligheten att bilda en mittenregering i Sverige. Trots att riksdagsmandaten finns, vägrar de berörda partierna att samarbeta över blockgränserna.
I nuläget finns inte förutsättningar att bilda en regering i mitten av svensk politik. Det fick Elisabeth Thand Ringqvist (C) konstatera på måndagen efter en veckas sondering.
Nej, ingen är så klart förvånad. På samma sätt som ingen är förvånad över de hånfullheter som kastades mot centerledaren över hennes orealistiska ”drömmar”.
Läget är vad det är: Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla varit tydliga – de vill inte samarbeta med Magdalena Andersson (S). Hon har i sin tur inte låtit överdrivet engagerad i att finna en lösning åt höger sedan valdagen, och miljöpartisterna har uttryckligen sagt att de inte är intresserade av saken.
Men det är inte ett läge som uppstått som en följd av någon form av naturlag. Utan för att partierna valt att ha det så här.
Det talas mycket om Centerpartiets röda linjer. Högern vädjar ständigt till C om att sätta sakpolitiken först. Men hur är det egentligen med de andra?
Mandaten räcker mer än väl till för den mittenlösning som Thand Ringqvist haft som huvudalternativ. S, C, MP, KD och L har majoritet i riksdagen.
Skillnaderna mellan de fem är dessutom betydligt mindre än mellan C och V eller mellan C och SD – för att ta ett par exempel på partier som av flera ses som realistiska att foga samman in i samma gäng. Visst finns skillnader mellan dessa. När det gäller kärnkraften skulle både Ebba Busch och miljöpartisterna vilja bestämma. I migrationspolitiken vill MP och i viss mån C ha en mjukare linje än de andra. Men i de här frågorna kommer det att krävas nästan lika svåra kompromisser även om samarbetet endast inkluderar Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Skillnaderna mellan de fem är dessutom betydligt mindre än mellan C och V eller mellan C och SD – för att ta ett par exempel på partier som av flera ses som realistiska att foga samman in i samma gäng. För att inte tala om de faktiska sakpolitiska skillnader som finns mellan borgerligheten och Sverigedemokraterna när det gäller EU, integration och klimatet – i alla fall fanns de före sejouren på Tidö slott.
Skälet till att det inte går att få ihop en mittenlösning stavas röda linjer. Eller, i den mån sådana inte är uttalade – Ebba Busch säger att hon inte har några – om att vissa partier helt enkelt vägrar att sätta sig och förhandla med vissa andra, och det är väl i praktiken samma sak.
Detsamma gäller så klart alla lösningar som involverar S och M. Skillnaderna i migrations- respektive kriminalpolitiken är – på gott och ont – minimala. I energipolitiken bråkar de främst om huruvida en överenskommelse behöver sättas på pränt eller om det räcker med att de båda röstar på samma förslag.
Borgerlig eller sosse, blågul eller rödgrön – en snäv uppfattning om ”lagtillhörighet” tillåts styra partiers agerande.
Till och med när det gäller den ekonomiska politiken har skillnaderna minskat efter att båda partierna anammat den osunda ”häll pengar över hushållen, allra helst medelklassen”-doktrinen.
Ändå kan de inte göra upp. För Ulf Kristersson finns en skinande röd linje mot samarbete med Magdalena Andersson som endast ett ryskt anfall verkar kunna sudda ut. Och S vägrar alla lösningar där partiet inte har statsministerposten.
Varför då?
Om saker och ting utgick från sakpolitik, eller idén om att samarbeta efter principen vad som är bäst för Sverige – då skulle inte C:s mittenlösning avfärdas som en ”dröm”.
Men det är inte detta som driver dem som hånar partiet, utan en sorts förvriden identitetspolitik: borgerlig eller sosse, blågul eller rödgrön – en snäv uppfattning om ”lagtillhörighet” tillåts styra partiers agerande.
Då blir centerpartisternas ambitioner omöjliga. Men det säger mindre om dem än det säger om de som upprätthåller denna skadliga ordning.
Open Questions
- Kommer partierna att ändra sin inställning till blocköverskridande samarbete framöver?







