Neuroarkitektur: Så formar vår fysiska miljö hjärnans kapacitet i AI-eran

I en tid av blixtsnabb AI-utveckling står den mänskliga kognitionen, våra hjärnors mentala processer, inför ett fundamentalt skifte där den fysiska miljön blir allt mer avgörande.

– Om AI ger oss omedelbar tillgång till en enorm mängd kunskap är frågan vad vi gör med den kunskapen? Kreativitet är till exempel en mycket explicit kognitiv färdighet, men som behöver tränas och övas. Frågan är hur vi kan skapa utrymmen och miljöer som gör att vi bäst kan få tillgång till den typen av högre kognitiva färdigheter.

När artificiell intelligens, AI, övertar rutinmässig databehandling förskjuts kraven på oss. Vår främsta styrka blir i stället unikt mänskliga förmågor som lateralt tänkande, kreativitet, problemlösning och social sammanhållning. Men för att vår mentala kapacitet ska räcka till krävs ett helt nytt fokus på de rum där vi lever och arbetar. Det hävdar Cleo Valentine, forskare i neuroarkitektur vid bland annat svenska forskningsinstitutet Rise samt universiteten i Harvard och Cambridge.

– Hur utformar vi den byggda miljön på ett sätt som stöder människors hälsa och välbefinnande i alla dess former? Allt från stressreglering till kognitiv prestation.

Enligt Cleo Valentine måste vi börja betrakta mänsklig hjärnhälsa och allas vårt värdefulla hjärnkapital som en strategisk investering för samhällen och organisationer, inte bara som en vårdfråga.

I dag ser vi ofta motsatsen. Vår moderna livsstil och byggda miljö utlöser en konstant, låggradig stress. Buller, osynligt ljusflimmer och dålig akustik påfrestar nervsystemet, vilket i sin tur medför enorma samhällskostnader.

– Vi ser idag också en absolut störtflod av neurologiska sjukdomstillstånd och jag menar att de miljöer vi skapat spelar en enorm roll i detta. Den byggda miljön är förmodligen en av våra mest underutnyttjade hävstänger för folkhälsan. Den påverkar oss passivt, det krävs ingen extra aktivitet för att känna av fördelarna eller de skadliga effekterna.

Miljön påverkar oss också direkt kognitivt. Människokroppen utvecklades i en naturlig värld präglad av specifika matematiska mönster, som fraktaler och det gyllene snittet. I artificiella, moderna miljöer som helt saknar dessa mönster krävs betydligt mer energi för hjärnans synbark att bearbeta synintrycken.

Detta skapar en osynlig kognitiv belastning. Ett klassiskt vardagsexempel är när en förare instinktivt sänker volymen på bilradion för att kunna fickparkera i en stressig situation.

– När det krävs en enorm mängd energi för att hantera de sensoriska intryck du får i stunden tar det bort kognitivt utrymme som hade kunnat allokeras till andra uppgifter. Det gör det väldigt svårt att fokusera och tänka lateralt, konstaterar Cleo Valentine.

För att skydda hjärnkapitalet krävs åtgärder på både kort och lång sikt. Snabba lösningar handlar om att eliminera ljusflimmer, dämpa buller och ge individer makt att själva reglera sina intryck.

Cleo Valentine ser också ett stort behov av nya fysiska mötesplatser, som kreativa labb, där människor kan samlas för att stärka den sociala sammanhållningen i spåren av ökat distansarbete.

På längre sikt krävs förändrade byggnormer. Precis som regelverk historiskt utformats för att förhindra att hus kollapsar måste framtidens stadsplanering omfatta neurologisk säkerhet.

– Man pratar mycket om livslängd, men allt oftare talar vi nu om ”hälsospann”, hur länge vi faktiskt lever väl. Och vår förmåga att kognitivt engagera oss i världen runt omkring oss spelar en enorm roll i det, menar Cleo Valentine.