Så händer det där som aldrig skulle hända. Det som man bara skämtat galghumoristiskt om. Eller messat det där klippet när Basil Fawlty i "Pang i bygget", stirrar hålögt framför sig och mumlar: "Zzzom! What was that? That was your life, mate."
Folk i ens omgivning börjar prata om pensionen.
Jag brukar raskt byta ämne, för om det framskymtade hur bottenlöst okunnig jag är i ämnet skulle jag bli satt under förmyndare. Eller tilldelas en god man. Frågan "vad ÄR tjänstepension egentligen" kan man ställa en gång och hoppas framstå som charmigt bohemisk. Men inte fem gånger.
I takt med att vänner och bekanta börjar checka ut från sina yrkesliv har jag noterat två saker.
Det ena är att alla verkar gladare när de tagit steget. Även såna som varit uppslukade av sitt arbete, och som man oroat sig för och undrat om de kommer kröka ner sig eller sitta isolerade i tv-soffan och vänta på liemannen. Men icke. De nyblivna pensionärerna pular med intressen som fått stå tillbaka, reser, läser och förkovrar sig på olika sätt.
Det andra jag noterat är dystrare, och kan låta som om det står i motsättning till den ovan nämnda glädjen – men det verkar som om avskedet till arbetsgivaren ofta sker i bitterhet. I synnerhet för de som jobbat länge på samma ställe.
Men det kanske inte är så konstigt. Möjligen är det oundvikligt.
Stanna upp en stund och tänk på allt som ditt arbete ger dig. Ett sammanhang. En identitet. Arbetskamrater. Yrkesstolthet. Mat på bordet. Och i takt med att du blir bättre på det du gör blir även maten på bordet bättre, eller borde bli det.
Många av oss har gjort misstaget att besöka en gammal arbetsplats – det blir alltid en besvikelse, ofta direkt pinsamt
Bra grejer alltsammans, och mer och mer blir det med åren. När du passerat sextio är vågskålen med bra grejer proppfull.
Du kanske rentav börjat tänka att du är ditt arbete. Det är det första du nämner när du möter en främling och uppmanas berätta om dig själv. Det kommer före familj, ålder, bostadsort, fritidsintressen.
Men låt oss kasta en blick mot den andra vågskålen och fråga oss hur mycket du betyder för ditt jobb. Hur oundgänglig du är på din arbetsplats.
Inte särskilt, tvingas vi inse. Den andra vågskålen är i det närmaste tom.
Det är kort sagt en gravt obalanserad relation.
Många av oss har gjort misstaget att besöka en gammal arbetsplats. Stället vi förknippar med så många varma minnen, så många glada garv, så mycket självklar gemenskap.
Besöket blir alltid en besvikelse, ofta direkt pinsamt.
När vi var kolleger stod vi varandra så nära att ord sällan behövdes. Nu känns det som att försöka hålla i gång ett samtal från varsin ände av Gobiöknen. Kontrasten är så omtumlande att det känns direkt fientligt.
Har man gjort ett sånt här besök en gång gör man aldrig om det.
Kanske är det så att när vi tar farväl av vår gamla arbetsgivare, och inser hur ojämnt det är mellan våra vågskålar, tappar vi fotfästet och förståndet. Det tycks oss obegripligt att den arbetsplats som betytt så mycket för oss plötsligt betraktar oss med nollställd blick, som om den undrar vad vi gör där. Har vi kanske gått fel?
En kompis berättade om när de gjorde nedskärningar på hans jobb och erbjöd folk avgångsvederlag till höger och vänster. En av arbetsplatsens största stjärnor antog erbjudandet, nappade åt sig pengapåsen och stack. Men det dröjde inte länge förrän han kom tillbaka och var skitförbannad på sin arbetsgivare för att ingen försökt övertala honom att stanna...
Enligt en undersökning dröjer det i snitt tre månader innan dina kolleger börjar glömma vad du hette. Om du mot förmodan skulle komma på tal blir det med orden:
"Jamen han... med de utstående öronen... vad hette han..."
Tåget tuffar i väg, och vi står kvar på perrongen. Snart hörs inte ens dunket från skenskarvarna längre.
En inte alltför djärv gissning är att avskedet från den gamla arbetsplatsen är en förnimmelse av döden, och hur allt som fyllt vårt liv och gett det en mening – familjen, vännerna, arbetet – kommer att rulla vidare. Och om vi fick återvända från dödsriket skulle vi mötas av de där nollställda och lätt besvärade blickarna. Vad gör du här? Har du gått fel?
Läs mer av Bengt Ohlsson:
"Valrörelsen 1976 handlade om löntagarfonder och socialism"
"Torsten Ehrenmark snuddade fjäderlätt vid sina smärtpunkter"
