Pisa-resultat och skärmdebatt: Estland visar vägen med tillit till lärare

De nedslående resultaten i den senaste Pisa-mätningen har gett ny fart åt debatten om skärmar i skolan. Inte minst Liberalerna och utbildningsminister Simona Mohamsson var snabba på att diagnostisera resultaten som effekten av en ”skärmepedemi” och argumentera för att ytterligare minska användningen av personliga datorer och surfplattor i grundskolan. Även om det naturligtvis finns goda skäl att känna oro, särskilt vad gäller elevers stadigt minskade läsförståelse, saknar denna förklaring stöd i mätningarna – både över tid och i jämförelse med andra länder.

Även om Pisa-undersökningen inte i sig kan avgöra vad som orsakar förändringar i elevernas resultat är en sak värd att notera:

De svenska resultaten från 2018 och 2022 – en period då digitaliseringen av den svenska skolan nådde sin kulmen samtidigt som i princip 100 procent av alla barn över elva år redan under denna tid använde mobilen dagligen – är avsevärt bättre än de resultat som rapporterats efter regeringens satsningar på en övergång ”från skärm till pärm”. Detta gör det svårt att belägga att nedgången i resultaten skulle bero på ökad skärmanvändning.

I den svenska debatten används forskning snarare på ett selektivt och legitimerande sätt för att motivera redan tagna politiska beslut

Samtidigt ser vi att några av de länder som ligger i topp vad gäller läsförmåga, till exempel Japan, Sydkorea och Estland, har fortsatt att investera i digital teknik för utbildning. Skillnaderna i debatten om skoldigitalisering i Sverige och Japan diskuterades redan i samband med föregående Pisa-mätning. där Japan också toppade listan, men kanske ligger jämförelsen med vårt grannland Estland närmare till hands.

Estland har ett skolsystem som är snarlikt det svenska, med en nioårig grundskola följt av en treårig gymnasieutbildning. De framhålls ofta som ett föregångsland vad gäller utbildning och deras skolelever har länge presterat bra i internationella undersökningar. Landet har blivit särskilt omtalat för sina satsningar på digitalisering på 90-talet genom det så kallade Tiger leap-initiativet, som försåg alla skolor med internetuppkoppling och datorer. Och nu senast med efterföljaren AI leap som vill upprepa framgångssagan – fast denna gång genom att förse lärare och elever med särskilt framtagna AI-verktyg och genom att anpassa utbildningen för ett samhälle där AI redan finns och används.

Estland sticker också ut i den internationella jämförelsen genom att inte införa något mobilförbud i skolan. Utbildningsministern Kristina Kallas menar att lärare själva måste få bestämma hur och med vilka medel de vill undervisa. Även i Estland diskuteras hur mobiltelefoner och AI påverkar koncentration, läsförmåga och lärande, men i stället för att ovanifrån införa förbud mot teknik som redan är en del av elevernas vardag, satsar man på utbildning och professionellt ansvar.

Det som framför allt skiljer Estland från Sverige är alltså kanske inte synen på skärmar, utan synen på lärare. Under många år har svensk skola präglats av ständiga reformer, inte minst vad gäller digitalisering. På några få år har pendeln svängt från ett ensidigt fokus på införandet av digitala verktyg, system och arbetssätt till en lika extrem avdigitalisering.

De lärare som investerat tid och kraft i att på ett meningsfullt sätt integrera digital teknik i sin undervisning förväntas nu ställa om och utarbeta nya, analoga arbetssätt, samtidigt som de måste se till att den nya lagen om mobilförbud i klassrummet efterföljs. Den här typen av tvära kast tar inte bara tid från undervisningen, utan bidrar också till att urholka lärares professionella handlingsutrymme.

En annan skillnad är den kunskapsbas på vilken politiska beslut tas. Estlands nuvarande AI-reform genomförs och utvärderas i nära samarbete med forskare från universitet i Tartu. Bland forskarna finns både kognitionsvetare och kritiska medieforskare. I den svenska debatten används forskning snarare på ett selektivt och legitimerande sätt för att motivera redan tagna politiska beslut.

Ett talande exempel är utredningen som ligger till grund för det nationella mobilförbudet, där påståendet om att det finns ”forskningsstöd för att mobiltelefoner kan påverka elevers förutsättningar för lärande” underbyggs med hänvisningar till äldre populärvetenskapliga framställningar snarare än till primärforskning publicerad i vetenskapligt granskade tidskrifter. Även om rapporten längre fram nämner några empiriska studier som pekar på mer komplexa orsaksförhållanden och en ökad arbetsbörda för lärare, tycks dessa rön inte ha tillmätts någon större betydelse när rekommendationerna om ett nationellt förbud formulerades.

Det som krävs för att vända den nedåtgående kunskapstrenden är mindre politisk klåfingrighet

Redan 2023 varnade Sveriges Lärare för att mängden administrativa arbetsuppgifter och ”små möjligheter att styra över arbetssituationen” gör att många lärare väljer att lämna yrket i förtid. Ingenting tyder på att trenden håller på att vända, och lärare och skolledare fortsätter att larma om att det ges otillräcklig tid för att implementera olika reformer.

Huruvida dessa reformer handlar om digitalisering eller avdigitalisering spelar sannolikt mindre roll. Problemet är snarare att svensk skola alltför ofta blir föremål för populistiska utspel som lärare förväntas ställa om verksamheterna efter. Det som krävs för att vända den nedåtgående kunskapstrenden är mindre politisk klåfingrighet, färre symboliska reformer och mer tillit till lärarprofessionen och den samlade forskningen om undervisning, lärande och skolutveckling.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri: ”Barn med svag teoretisk begåvning adhd-medicineras i onödan”