Att spela Donald Trump på film tycks ha sitt pris. Två år efter ”The apprentice” har Sebastian Stan inte riktigt lyckats skaka av sig rollen som den unga fastighetsvalpen.
– Förutom mina egna psykologiska problem och terapiräkningarna, så skulle jag kanske inte prata om bestående men, säger han med glimten i ögat innan han blir snäppet allvarligare:
– Däremot fick jag skyhöga kolesterolvärden efter att jag drack kopiösa mängder Coca-Cola varje dag för att komma in i rollen. Jag jobbar fortfarande på att försöka få ner mina blodvärden. Som ni ser dricker jag bara vatten nu, ler han och nickar mot en flaska franskt mineralvatten på bordet.
Den rumänskfödde Hollywoodstjärnan sitter i en trädgård i Cannes efter världspremiären av Christian Mungius ”Fjord”, som senare vann Guldpalmen. Efter ”The apprentice” har Stan, ironiskt nog, åter hamnat mitt i kulturkriget – den här gången i ett drama om kollisionen mellan traditionella och progressiva värderingar.
I filmen spelar han en rumänsk it-specialist och en strikt religiös familjefar med undertryckta aggressioner som tillsammans med sin norska fru (Renate Reinsve) och deras fem barn flyttar till en by i Nordnorge. Efter att skolpersonalen upptäcker blåmärken på dotterns kropp ingriper de norska myndigheterna och omhändertar barnen, vilket leder till en utdragen och uppslitande rättsprocess.
– Christian Mungiu har en unik förmåga att skildra moraliska gråzoner och svåra frågor utan skyddsnät. ”Fjord” tar inte ställning, utan försöker göra karaktärerna mänskliga snarare än till representanter för olika politiska läger, säger Sebastian Stan.
Han har velat jobba med den rumänska mästarregissören allt sedan han knockades av abortdramat ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, som vann Guldpalmen 2007. För Sebastian Stan var ”Fjord” också en djupt personlig återkoppling till sina rumänska rötter. Vid åtta års ålder lämnade familjen landet för att flytta till Wien och sedan vidare till USA. Han beskriver sin uppväxt som ”ganska traditionellt rumänsk” och menar att rötterna har fått allt större betydelse med åren.
– Att spela på rumänska var som att använda en annan del av hjärnan, eller som att skriva med vänster hand. Men jag upptäckte också hur olika kulturer är knutna till språket, säger Stan som blev pappa i somras.
Efter åren som Marvelstjärna har han sökt sig mot mer regissörsdrivna independentfilmer, projekt där han – med egna ord – ”riskerar att misslyckas”: ”I, Tonya”, ”A different man” och ”The apprentice”. Under åren har han utvecklat en allergi mot filmer som skedmatar publiken med färdiga sanningar. Han attraherades av Christian Mungius kyligt observerande estetik – även om det innebar en stor utmaning.
– Hans minimalistiska och naturalistiska filmspråk kräver att vi skådespelarna måste hålla det emotionella trycket uppe under långa tagningar. I USA har vi vant oss vid att räddas av närbilder och klipp, men här måste man bära känslan längre. Hans filmer är nästan som pjäser, säger Sebastian Stan.
”Fjord” är delvis inspirerad av det internationellt uppmärksammade Bodnariufallet från 2015, där barnen i en rumänsk-norsk familj omhändertogs av norska myndigheter. För Mungiu blir filmen ett slags stresstest för det liberala samhällets toleransgränser: hur tolerant är ett samhälle mot värderingar det djupt ogillar?
I USA var vissa kommentatorer snabba med att stämpla filmen som ”Maga-propaganda” – en kritik mot ”liberal övermakt”, ”politisk korrekthet” och ”statlig inblandning i familjelivet”.
Sebastian Stan tar det med ro. Han menar att ”Fjord” inte är en film som tar ställning för den ena eller andra sidan, utan en berättelse om vad som händer när övertygelser förvandlas till fundamentalism.
– I grunden är det en allmängiltig berättelse om att extremism inte fungerar. Den skildrar vad som kan hända när man tror att man ensam sitter på sanningen och har rätt att påtvinga andra sina åsikter. Den sortens tänkande löser i längden ingenting, säger han.
När vi träffas har han just skapat rubriker på presskonferensen i Cannes efter att ha gått ut och varnat för Donald Trump. På tu man hand vill han tona ner sin roll som opinionsbildare.
– För mig är det mitt arbete, verket, som är det egentliga uttalandet. Men om någon ställer en fråga så svarar jag. Däremot gillar jag inte hur uttalanden sensationaliseras i dag. Folk ser fyra sekunder i sina telefoner av något du sagt, men läser varken hela intervjun eller tar del av sammanhanget. Allt reduceras till klickbete.
Med det sagt är han genuint oroad över både Vita husets attacker på de fria medierna och yttrandefriheten. Han drar till och med paralleller till McCarthy-erans häxjakt då många manusförfattare fick skriva under pseudonym.
– Även då handlade det om censur, hot mot yttrandefriheten och press på de fria medierna. Men precis som under McCarthy-eran är det viktiga att människor inte slutar arbeta.
Stan tror stenhårt på filmens förmåga att skapa empati.
– I slutändan är vi människor, och det avgörande är om vi kan känna empati eller inte. Det är viktigare än att bara ha rätt eller fel. Men ibland måste man också säga ifrån och påminna om att det är okej att tycka olika – så länge vi gör det på ett civiliserat sätt.
