Tomas Ramberg: Risken för extraval är överskattad

Den senaste tiden har oron växt i de rödgröna leden. Även röster som tidigare varit förvissade om att de fyra partierna bakom Magdalena Andersson ska reda ut sina oenigheter har börjat misströsta och varna för extraval. Till höger tänder de rödgrönas misshälligheter ett hopp om comeback för Tidöpartierna.

En rödgrön sida som gjort ett så monumentalt fiasko att den – trots majoritet i riksdagen – inte kunnat bilda regering får svårt att övertyga väljarna i en ny valrörelse. Att skylla på varandra imponerar inte.

Och det är just därför ett extraval är så osannolikt. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centern och Miljöpartiet är piskade att få ihop det.

Det är lätt att stirra sig blind på nuläget och glömma att vi fortfarande är i en ganska tidig fas av regeringsbildningen. Efter valet 2018 var det ännu mer låst vid den här tiden. Den första statsministeromröstningen skedde inte förrän i mitten av november. Efter den tog det ytterligare två veckor för Centern att ens acceptera tanken att förhandla med Socialdemokraterna. Och sen krävdes ytterligare två omröstningar innan Sverige fick en regering.

Också då framstod konflikten som ”digital” – men löstes upp när tiden krympte och extravalet knackade på dörren. När samtal kommer igång och många frågor läggs på bordet finns det alltid någonstans att börja nysta och komma överens – det som nyss framstod som digitalt och omöjligt förvandlas i stället till en gråskala. Det finns många hållplatser på vägen mellan himmel och helvete.

Statsråd eller inte statsråd kan verka omöjligt att kompromissa om men har man väl accepterat att tilldela ett parti en tjänst med titeln statsråd finns det massor av nivåer. Man kan skriva texter om att söka lösningar ”i mitten”. Att partierna hyllar DCA-avtalet med USA. Och så vidare. Fantasin sätter gränsen.

Alla vill ha med sig en rejäl skalp från förhandlingsbordet och alla behöver kunna visa att de tvingat motparterna att backa i hjärtefrågor.

Men visst kan det gå i diket. Man kan inte utesluta att partistrategerna klantar sig och läser varandra fel.

Ta till exempel Vänsterpartiets krav på ministerposter. Partiet har ett kongressbeslut som binder partiledningen att rösta nej till alla regeringar partiet inte sitter i.

V-ledningens budskap är därför att den inte kan backa ens om den ville – partiet har satt på autopiloten och kastat ut ratten genom vindrutan.

Men låt oss säga att S, MP och C erbjuder sånt som billig tandvård, högre a-kassa och bättre pensioner i utbyte mot att V avstår från poster i regeringen. Och att man i en fjärde och avgörande statsministeromröstning har att välja på detta – eller ett omval som med stor sannolikhet leder till en Tidöregering.

Tror de andra partierna att Vänsterpartiet vågar trycka rött i ett sånt läge? V-väljarna står längre från Tidö än några andra väljare, och skulle förmodligen straffa partiet om Dadgostar ger högern en ny chans.

Om partierna börjar ägna sig åt den sortens spel kan rena felbedömningar utlösa ett extraval. En sorts småskalig motsvarighet till när missförstånd mellan supermakterna varit nära att utlösa kärnvapenkrig.

Än så länge är varningarna för extraval mest politiskt spinn. Eller rättare: Två spinn. Det ena från Socialdemokraterna som vill tvinga fram kompromisser. S-ledningen hoppas fortfarande kunna hålla V utanför regeringen. Det andra från högern som har ett uppenbart egenintresse i saken.

Partierna bakom Magdalena Andersson förenas kanske inte av kärlek – men väl av skräcken för extraval.