En flicka i Australien håller upp sin katt framför kameran i datorn. Hon håller händerna runt kattens hals och klämmer åt. På andra sidan kameran sitter en 15-åring i Umeå. Hans alias på Internet är ”Chai”. Han uppmanar henne att rista in namnet med kniv i sin hud och får henne att utföra sexuellt våld på sig själv. Chai spelar in allt.
Trots att de sitter i varsin ände av världen har han kontroll över händelseförloppet.
I september 2026, några år senare, dömdes den nu 19-åriga mannen till mer än tio år i fängelse.
Att förövaren är ung är inte något som sticker ut i det här sammanhanget. Internetmiljön där brotten begås, kallad ”The Com”, består till stor del av unga vuxna och tonåringar.
Förövarna är generellt äldre än offren. Ofta runt 18–20 år gamla, men många år också yngre. Offren är ofta mellan 14 och 17 år gamla, men det finns fall där tioåringar och yngre utsatts.
Sverige kallas fenomenet våldsbejakande misantropi.
Det är våldsbejakande nätverk som är löst organiserade i dolda servrar och kanaler. De saknar en enhetlig ideologi. Drivkraften är personlig snarare än ideologisk. Grupperna har inslag av allt från nihilism och pedofili till högerextremism. Ofta finns en idé om en stundande samhällskollaps som de vill påskynda.
Nätverken har hamnat i allt högre upp på rättssamhällets radar.
Skolattacken i Fagersta kopplades till ett våldsbejakande nätverk. Knivattackerna i Hässelby var kopplade till samma nätverk som Chai. Under 2025 ökade FBI:s gripanden kopplade till Com-miljön med 490 procent.
Särskilt utsatta är barn med svaga sociala skyddsnät och som spenderar mycket tid framför skärmen.
– Det vi behöver bli bättre på är att förebygga och framför allt hjälpa individer som är sårbara och söker mycket självhjälp på olika internetforum. Problemet är att ”rekryterare” tar sig in på sådana forum, hittar sårbara individer som de kan grooma och drar in i sina sammanhang, säger Edvin Sandström, utredare på Center mot våldsbejakande extremism.
I de slutna kanalerna kan offren bli utpressade och manipulerade till att utöva våld på sig själva, vilket blir hållhakar som kan hålla kvar dem.
– Utvecklingen vi framför allt ser i ”The Com” är att det är nya former av individer i en våldsbejakande extremism som vi inte såg tidigare.
I kanalerna sprids manifest och instruktioner på allt från hur man ska begå våldsdåd till metoder för att grooma och utpressa barn.
Många av förövarna började som offer menar Edvin Sandström och lyfter det han kallar för ”offerförövarrollen”.
– Det handlar om att bygga en statusekonomi. Om man dras in i ett sådant här nätverk har man ofta delat känsligt material. Det används också som hållhake för att man ska fortsätta skapa och dela, och ju grövre material, desto högre status får du.
Alltså, en person kommer in som ett offer i ett misantropiskt nätverk utsätts för eskalerande våld och blir en del av en förövarkultur som kräver att personen själv skapar innehåll. Därmed blir personen också en förövare. Den som misslyckas med att skapa innehåll kan bli uppmanad till brutala saker, som att begå självmord.
Samtidigt finns det saker att göra för både samhället och föräldrar för att motverka och förebygga problemet.
– Algoritmerna hjälper oss att konsumera och problemet uppstår när algoritmerna sorterar fram väldigt problematiskt material. Även om de stora techbolagen har säkerhetssystem är de bevisligen inte robusta nog, säger Edvin Sandström.
Sedan ska inte heller omfattningen av våldsbejakande misantropi överdrivas, anser han.
– Vi pratar om ett fåtal individer som har ett ganska tufft liv generellt, med en generell kriminalitet och ofta med en väldigt påtaglig ensamhet och en stor vilja att tillhöra någonting.
Vad ska man göra som förälder?
– Det viktigaste är att ha en nära och nyfiken relation där man kan hålla ett levande samtal om det här. Om ens barn spenderar mycket tid online, ställa sig frågan: Är det en rimlig mängd tid?
Konstruktivt och engagerat föräldraskap är lösningen, att engagera sig i sitt barns digitala liv. Om barnet exempelvis spelar datorspel kan man som förälder spela tillsammans med barnet.
– Även om det är svårt tycker jag att det är så pass viktigt att hålla dialogen levande och utifrån olika perspektiv. Om man inte lyckas göra det genom familjen finns det också föräldrastöd att få i detta från socialtjänst och civilsamhällesorganisationer som jobbar konkret med det här.
